EN TORSK SOM HETER WANJA SIMMAR VIDARE

"Makteliten...? Ingår man där som LO-bas? Hade jag ingen aning om...!"

Nu heter det att styrelsen inget fått veta, att det undanhållits information och att ingenting av det som hänt kan läggas Wanja och hennes kollegor till last. Hade jag låtit mina närmast tvångsmässiga konspirationstankar slå igenom så hade jag nog trott att detta var ett beställningsverk från det fina huset vid Norra Bantorget. Nu påstår jag inte det, men konstaterar att Wanja själv inte har vetat om vad som hänt i den styrelse där hon suttit och håvat in arvode. Hon har ju till att börja med gått ut med samma argument som idag, "jag visste ingenting, jag är lurad" för att övergå till att erkänna något som hon idag enligt revisorerna inte vetat om. Vad ska man tro? Vad man vet är att Wanja är som en sådan där docka som alltid reser sig oavsett hur hårt man puttar till den. Jag var övertygad om att hon skulle gå ikväll, en försenad presskonferens, http://www.lo.se/ som man inte kom in på och en kvinna som inte verkar ha koll, trots det som nu framkommit.

Jag hade till och med förberett en blogg om avgången som nu raderats, slöseri på tid? Måhända, men kanske skulle jag ha sparat den till framtida bruk? Det upplevda hyckleriet kunde ha blivit hennes fall, eller kommer det framöver att bli girigheten? Att sätta sig själv i så många styrelser att den stackars LO-ordföranden efter ett tag uppenbarligen inte hann med att sätta sig in i den ärenden hon som styrelsemedlem hade att ta ställning till blev förödande. Förödande för LO-ledningens trovärdighet, förödande för den oppositionsledare vid namn Mona Sahlin som har fullt förtroende för Wanja - trots att det visat sig att Wanja med flera tagit sig vatten över huvudet... Och när nu Wanja börjat prioritera bland styrelseuppdragen så prioriterades de med ideologiska förtecken bort, som till exempel minnesfonderna efter Anna Lindh och Olof Palme som ingenting gav i plånboken, medan de som gav feta arvoden kom att behållas. Som om inte Wanja redan idag har en lön som borde sticka i ögonen på kommunalare, metallare och andra i LO-kollektivet?

På ett sätt så är det bra att Wanja inte går nu, mer än ett år innan det val där Mona skall försöka lansera en koalition som redan nu träter om förmögenhetsskatten. Wanja kommer att bli ett rejält sänke för sosseriets trovärdighet, och med såna företrädare som just Mona, Baylan och allas vår Jan Emmanuelle så har vi med Wanja socialdemokratins egen uppsättning av "The fantastic Four". Måhända kan det bli för mycket av det "goda" med Wanja med som en del av härket. Man kan se dom som en politikens parodi - en uppsättning människor med absolut nollkoll på vad som händer i styrelserummen, i koalitionspartnernas tankar om förmögenhetsskatter och i synen på var partiet säger sig stå i frågan om marknadshyror.

Något LO-ledningen borde fundera över i svallvågorna efter det här skeppsbrottet är hur organisationen fungerar när det gäller krishantering och medieträning. Inte ens den mest inbitne sossen och LO-medlemmen kan väl med högburet huvud stå upp och säga att Wanja skött den här historien bra. Alls icke, det var löjeväckande från första början - när Wanja skyllde ifrån sig på allt och alla, kände sig lurad, visade sig vara semi-analfabet eller bara korkad för att senare krypa till korset och erkänna att hon hade missat något och brustit i uppmärksamhet. Att hon sedan suttit och beviljat bonusar och en sjuhelsikes pension i strid med de värderingar hon säger sig ha har dock inte kommenterats speciellt mycket...

En annan medlem i den löjliga "arbetar"-familjen är ju Ibrahim Baylan som i Agenda häromveckan ställdes inför en Anna Hedenmo i toppform. Medan Anna Hedenmo förde folkets talan, satt den lille Ibbe och såg ut som en skolpojke som ertappats när han fuskat på matteprovet. Men nej då, inte med ett ord kunde han fördöma Wanjas ideologiska totalhaveri - det blev rappakalja in i absurdum och ytterligare en sosse utan ett uns av självkritik har etsat sig fast i tittarnas undermedvetna.

Men vad gör det egentligen att folk ser SAP som ett parti som tycker en sak och gör motsatsen? Mona sitter ju i sin kammare och har förtroende åt höger och vänster oavsett vilka klaver medarbetarna stövlar omkring i...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

FOLKREPUBLIKEN SUNDBYBERG, DEL 2

Jan Jogell med sin räddningsstyrka i aktion...

Detta är en naturlig uppföljning till min avslöjande blogg om de allt tätare kontakterna mellan Sundbyberg och Pyongyang som finns här...

Enligt mina oftast helt pålitliga källor så började larmkedjan ringa i natt hos den så kallade "majoriteten" i Sundbyberg. Orsaken var att den alltid så pålitilige ordföranden i Storskogens S-Förening såg något som mycket väl skulle kunna ha varit den nordkoreanska transportraketen Taepodong-2 passera förbi utanför köksfönstret vid 3-snåret. Sannolikheten för att just denna person skulle hallucinera en natt mellan en lördag och en söndag syns ju vara extremt låg för de som känner karln. När så andra rättrogna sade sig ha hört Kanadagässen fly i panik nere vid Lötsjön vid samma tidpunkt så lade mottagningskommitéen snabbt ihop 1+1 och fann till sin stora glädje att såväl Solskiftets nya ledningsgrupp som Pyongyangs trafikplanerare just denna natt måste ha anlänt till Sundbyberg.

Ansvarig för eftersöket blev av naturliga skäl Stadsbyggnads- och Miljönämndens graciösa ordförande Jan Jogell. Om någon skulle hitta nedslagsplatsen och lokalisera nordkoreanerna så var det ju just denna Eskilstunas stora stolthet som med sin längd och rätt placerad i princip kunde täcka in hela staden i sitt synfält. Mycket pekade på att raketen missat sin tilltänkta nedslagsplats i grönområdet mellan Brotorp och Övre Kymlinge, men en annan sökavdelning under ledning av Bert Jagerby vägrade tro att den fantastiska, innovativa och framåtsträvande Nordkoreanska staten överhuvudtaget skulle missa den plats man sagt sig sikta på. Så medan Jogell iförd blå hjälm och med en spade på axeln och med tre proletärer i släptåg sökte i trakterna av Golfängarna och Ör så stod Bert med sin politiske sekreterare från Västerås i Igelbäckens naturreservat och lyssnade efter koreanskt kvitter med en stor fin röd banderoll, som proklamerade arbetarnas eviga enighet, emellan sig.

Som vanligt var det i detta fallet Jan Jogell som verkade ha rätt. I trakterna av Örvallen så fann man något som skulle kunna vara en krater efter en nedslagen raket, och när Jogell satte örat mot marken så hörde han små stönanden från gropen, blandat med obegripliga ljud som mycket väl skulle kunna vara koreanska. Snabbt satte Jogell och proletärerna i gång med att försöka rädda den ledning som i enlighet med Lagen om Offentlig Upphandling vunnit dragkampen om det tvångskommunaliserade äldreboendet Solskiftet samt trafikkonsulten Kim Il Jong Sun. Man grävde frenetiskt, och när man såg den av alliansen utsända paparazzin som helt oblygt försökte dokumentera det historiska ögonblicket tog det hus i helvete. Ett gäng aggressiva SSU-ungdomar anlände snabbt till platsen och jagade bort bourgoisen från platsen. Några bilder hade dock hunnit tas, varav den ovan är ett tydligt bevis för att denna historia är helt sanningsenlig...

Enligt trovärdiga källor så fann man efter 2 timmars grävande noskonen av en Taepodong-2 raket cirka 3 meter ner i tjälen. I noskonen fann man ingenting annat än en nordkoreansk bandspelare av modernaste snitt med ett budskap till kommunstyrelsens fagra ordförande från Kim Jong Il. Först så tackade han för Sundbybergs förfrågan om ett vänortsavtal med den nordkoreanska huvudstaden. Sedan frågade han sig ifall det inte är lite påfluget att bjuda in sig själva på det sättet som skett när Sundbybergs ledning åkte till solen i Brasilien och nu ville till Pyongyang...? Slutligen så berättade Kim Jong Il att den nordkoreanske delegationen med specialister på äldreomsorg och trafikplanering just i detta nu försökte simma över gränsfloden till Ryssland för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva, vidare till St Petersburg med rysk postbuss för att sedan lifta till Åbo. Därifrån skulle man få åka med en finsk fiskare med sina rötter i Terijoki-regimen 1939-40 till Mariehamn för att där embarkera lyxkryssaren Birger Jarl. Kim Jong Il förväntade sig ett storstilat mottagande vid Skeppsbron den dagen i framtiden då dessa partifunktionärer nått fram.

Detta var ju inte alls vad Sundbybergs ledning förväntat sig, det nordkoreanska övertagandet av Solskiftets äldreboende blir ju per automatik nu försenat och man kände sig dumma över att ha trott att raketen skulle ta med sig dessa individer. Omedelbart igångsattes en Maskirovka-operation, där "sanningen" snabbt blev något helt annat. Grävandet vid Örvallen påstods vara en insats för den nya Nationalarenan i baseboll, när det hela handlade om något långt mer uppseendeväckande.

Jag litar på mina källor, men sosseriet erkänner aldrig några snedsteg. Minns var Ni såg denna historia första gången, minns vem som är sanningens budbärare i Sundbyberg...

"The truth is out there"

EN TORSK SOM HETER WANJA

Muntergökarna...

Mona har flytt till Chile för att från andra sidan jordklotet kommentera det hennes gode vän Wanja Lundby-Wedin gjort, eller snarare inte gjort, på sina styrelsemöten. Självklart har Mona fullt förtroende för den Wanja som inte ens höjd rösten till ett litet "pip" när man godkände den ena bonusen efter den andra och skrev ett av de mest luckrativa pensionsavtal man tänkas kan för den avgående VD:n..

Trots att Wanja i sin roll som LO-ordförande gång på gång sitter och ondgör sig över bonusar, höga löner och arvoden så sitter Mona lugn i båten och hoppas att stormen skall blåsa förbi, men gör den det? För när nu Wanja skall börja titta på vilka styrelseuppdrag hon skall avstå ifrån så är det helt naturligt för LO-bossen att sålla bort de som inga slantar ger, de som handlar om ideologi och rättvisekamp får stryka på foten när Wanja förstår att det inte fungerar att sitta i varenda styrelse som finns i hennes närhet. Det är förvisso inget fel att vilja tjäna pengar,men det absurda är att när Wanja kommenterar andra med samma ambitioner så gör hon det med förakt i rösten - "När man uppfattas som girig, då blir det väldigt obehagligt. Vi har försökt i tio års tid att peka på maktelitens löner, att göra det synligt". Den giriga nu, det är Wanja. En kvinna som inte förstår att det är stötande när man vägrar se sig själv som en del av makteliten som LO-ordförande och styrelsemedlem i så många styrelser att Wanja förmodligen inte på rak arm skulle kunna räkna upp dom allihop. Och i bakgrunden sitter Mona och lägger huvudet på sned, ler sitt mest patetiska leende och förstår inte varför 9 av 10 LO-medlemmar tappat förtroendet för sin ordförande, tillika medlem i SAP:s Verställande utskott. Det handlar om att man inte uppskattar folk som talar med kluven tunga, som säger en sak och gör en helt annan...

Men Mona, hon har förtroendet kvar och för oss som vill se en alliansregering efter september 2010 så är det naturligtvis goda nyheter, Mona går och lägger upp boll efter boll på straffpunkten medan sosseriets målvakt Ibrahim Baylan springer av och an på läktaren lika förvirrad som han var i SVT:s Agenda med målet lämnat vidöppet. Och inte blir det lättare när den nya röd-gröna koalitionen redan nu börjar visa upp att man inte har en tillstymmelse till samsyn i skattefrågan. Mona och Östros lanserade ju, föga förvånande, häromdagen sin mirakelkur för att ta Sverige genom krisen med... höjda skatter! Ett parti i förändring har visat sig vara samma gamla skattehöjarparti. För att stimulera vår ekonomi, öka på skattebetalarnas möjligheter att börja konsumera så vill sossarna ta ännu mer av löner och ihoptjänade besparingar och stoppa in i sin budget.

Är det rätt väg att gå? Nej, det tycker inte ens Vänsterpartiet och definitivt inte heller Miljöpartiet som visar upp en nykter syn på dett hela genom Mikaela Walterssons uttalande: "Det är en ideologisk skatt med stora problem. Den läcker som ett såll och träffar inte dem som bör betala. Vi ser inget skäl till att vrida klockan tillbaka". Trovärdigheten för regeringsalternativet på vänsterkanten blir ju inte direkt större när Monas utspel sågas jämte fotknölarna av de tilltänkta samarbetspartierna och att Mona och Östros inte ens behagat kollat upp detta innan man publicerar sin debattartikel.

Mona har ju sedan sitt tillträde varit ett svagt kort i den politiska kortleken, men när nu oppositionen också lyfter fram sina förmågor i Jan Emmanuelle och Wanja Lundby-Wedin i kombination med en helt oseriös vilja att lansera något som skall kunna ses som ett regeringsalternativ i framtiden så hoppas jag att svenskarna ser vad som kan vänta bakom 2010. Socialdemokratin är inte vad den en gång var, bortsett ambitionen att höja skatter varhelst man kommer åt, och talar med kluven tunga. Man säger sig vilja en sak, gör tvärtom och förväntar sig att folk skall acceptera det hela. Fan tro't - jag längtar redan efter nästa opinionsundersökning.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, AB1, AB2, AB3

DIKTATORNS STOLTHET

I Sundbyberg så har våra politiska motståndare i SAP varit duktiga med att få fram riksdagsledamöter. Tommy Waidelich, sosseriet i Sundbybergs nya ordförande sitter i riksdagen nu, medan Mariam Osman Sherifay tidigare har haft en plats i vår demokratis högborg. Mariam har i mina ögon alltid varit väldigt sympatisk, men när det gäller hennes tidigare inlägg om Dawit Isaak, fängslad i Eritrea sedan 2001, så tycker jag att det osympatiskt.

Jag vet inte om det slog helt slint när Mariam gav sig på författandet av sin artikel nu i mars, där hon tycker att det är den alltför högljudda kampanjen för att få Dawit Isaak fri som förhindrat hans frigivning. Mariam förespråkar tyst diplomati, smek och kel med en diktator som gör allt annat respekterar yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Men hur länge skall man genom tyst diplomati försöka få en svensk medborgare fri, Mariam? Det var tyst länge och väl, det pågick försök i det dolda att få loss Dawit men utan resultat. Skall svenskarna leka tysta leken i tid och evighet för att tillmötesgå en diktator som var "väldigt stolt över mig". Skulle en diktator vara stolt över mig skulle jag inte sitta och skrävla över det...

Själv undrar jag hur Mariam upplever situationen denna morgon, när de fem stora tidningarnas chefsredaktörer går samman och startar en omfattande kampanj för att få slut på det som hänt Dawit? Tuggar hon fradga, är hon upprörd eller har hon kommit till sans den goda Mariam...? Detta med tanke på vad hon skrev för lite drygt två veckor sedan: "Just nu pågår det en intensiv debatt i svenska medier kring hanteringen av fallet Isaak och många journalister är kritiska till den så kallade tysta diplomatin. Det borde de inte vara... Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven har varit och är högljudd. Den har gjort mer skada än nytta, från eritreansk håll uppfattas den som fientlig".

Det finns ytterligare några närmast tragiska meningar i Newsmill-inlägget. Först och främst så störs jag något enormt av att Mariam misstänkliggör Dawit genom att sprida rykten och undergräva det rättspatos som de allra flesta av oss känner. Hur annars ska man tolka att följande rader finns med...? "Men meningarna om Dawit Isaak inom den eritreanska minoriteten i Sverige går isär. Det finns de som ställer sig undrande till vad han gjorde där och till vem som finansierade hans uppehälle och verksamhet. Jag har hört de som tycker att han får skylla sig själv eftersom han var där som eritrean".

Har man flytt från Eritrea och krig till Sverige och fred så rimmar det väl fruktansvärt illa att sitta här i den kalla norden och använda sig av den yttrandefrihet och pressfrihet vi tack och lov har för att försvara den diktatur, den diktator och den totala avsaknaden av möjligheterna att säga vad man tänker och tycker i Asmara, Massawa eller i Assab. År 2008 så fick Eritrea ta över den inte allför vackra vandringspokal som Nordkorea under åratal fått av "Reporters without Borders" som det land i världen där pressfriheten är sämst. Det krävs ju ett gediget arbete för att nå dessa "framgångar", men den president som var så stolt över Mariam har ju lyckats och det med bravur...

Mot tyranniet fungerar det sällan att stryka medhårs, smöra eller vara tyst. Det tas som ett tecken på svaghet. När nu tidningarna lyfter frågan ytterligare några snäpp så tycker iallafall jag att det är rätt väg just nu - den tysta diplomatin har misslyckats för länge, länge sedan. För övrigt så anser jag att den socialdemokratiska kritiken mot utrikesminister Bildt följer det sedvanliga hycklandet. Dawit har suttit i Eritreanskt fängelse i 8 år, av dom har har sosseriet haft regeringsmakten i 6 år. Sex år då den tysta diplomatin inte fungerade, sex bortkastade år...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3

FOLKREPUBLIKEN SUNDBYBERG

Solskiftets nya ledning firar den vunna upphandlingen med en helt annan meny än de boende kommer att få ta del av...

Tvångskommunaliseringen av Sundbybergs privata och välfungerande äldreboende Solskiftet har nu tagit en ny och synnerligen spännande vändning. Efter propåer från Konkurrensverket om bristerna i kommunens hantering i denna fråga så tog man in ännu ett anbud, från den lokalt förankrade beskickningen "Folkrepuliken Koreas Handelskammare" med sitt kontor på Kavallerivägen i Rissne. Nordkoreanernas anbud var lågt, rent av extremt lågt, så Ersta Diakoni som skulle har stått för ledningen hos de vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor som nu skulle tvångssocialiseras fick se en ny ledning från Pyongyang planera maktövertagandet.

Det ansvariga kommunalrådet för Äldrenämnden, Kajsa Adenbäck, berättar enligt mina källor stolt att de första trevande stegen nu tagits mot ett vänortsavtal mellan Pyongyang och Sundbyberg - två städer som delar en genuin samsyn på hur folkviljan bäst manifesteras i praktiken. Dessutom kommer det revolutionerande genombrottet i de nordkoreanska strävandena att förstå marknadsekonomin innebära att våra äldre få njuta av nordkoreansk husmanskost i veckorna, grus med gräs garnerat med kvistar. Enligt uppgift kommer denna kost om den tillreds korrekt ha en milt laxerande effekt som förebyggar tarmsjukdomar och väderspänningar. Våra äldre står inför nya utmaningar, spänning och en närmast unik inblick i hur vårt broderfolk i Korea har det till vardags. Adenbäck har också uttryckt en förhoppning om att Sveriges första äldreboende som drivs enligt Juche-läran kommer sätta avtryck i hela stadens äldreomsorg enligt källor som står Adenbäck nära.

Stadsbyggnadsnämndens ordförande Jan Jogell har också han slutit nya kontakter med nordkoreanerna, med ambitionen att lära sig hur man enklast undviker trafikinfarkter och köbildning. Den som studerat en motorväg i Nordkorea och Landsvägen i Sundbyberg under rusningstrafik förstår att Jogell vänt sig till rätt personer och definitivt kommer att nå stora framgångar i sin ambitioner att skapa ett närmast bilfritt Sundbyberg.

Eftersom det nordkoreanska flygbolaget Air Koryo har svårt i finanskrisens spår så avser man att skicka såväl Solskiftets nya ledningsgrupp som trafikledningskonsulter till Sundbyberg medelst en ny och helt oprövad nordkoreansk raket som beräknas slå ner i Kymlinge vid lunchtid i morgon. Helene Hellmark-Knutsson har därför bett den amerikanska flottan som av någon outgrundlig anledning fått för sig att det är något hot förknippat med avskjutningen att inte skjuta ner Solskiftets nya ledningsgrupp och de trafikledningskonsulter enligt trovärdiga källor skall finnas i den stjärnprydda raketen Taepodong-2.

Länkar: SvD, AB, DN

INTE ENS PÅ LJUSAN DAG...

Den här kör jag med - den stämmer faktiskt...

...kan man uppenbarligen känna sig helt trygg i vår stads nordvästra stadsdel Rissne. Denna gång handlar det om den ytterst sympatiska socialdemokratiska fritidspolitikern Nathalie Sundesten-Landin som mitt på dagen kom hem samtidigt som inbrottstjuvarna lämnade hennes lägenhet en annan väg.

Det är vidrigt att sådant här sker, det känns fruktansvärt obehagligt att främmande människor - människor utan varken skruppler eller empatisk förmåga - bryter sig in hos någon för att sko sig själva. Sedan spelar det ingen roll om detta sker i en fin villa i Duvbo, en nedgången lägenhet i Hallonbergen, i den hemlöses kartongbygge i Järnvägsgatans förlängning eller som nu i Nathalies familjs lägenhet. Självklart känner jag för Nathalie, hennes gubbe och barn just nu - jag har varit i samma sits och hux-flux byts den upplevda tryggheten ut i något helt annat och man känner sig bara så sårbar.

Jag har ju faktiskt varit hemma i den Sundestenska-Landinska lägenheten och fikat med Nathalie, och det var trots att vi står ljusår ifrån varandra ideologiskt mycket trevligt. Det var dessutom i verkligheten och inte i den drömvärld där jag hälsat på andra högt uppsatta sossar. Chokladmuffins och kaffe stod på menyn. Jag kan faktiskt äta i alla miljöer, till och med i en lägenhet där man känner "Rörelsen" i luften. Men jag var trots allt en bjuden gäst, idag fanns där helt andra galningar än undertecknad och utan inbjudan.

Jag hoppas verkligen att det som stals inte är oersättligt på något sätt, utan rent materiella saker om något nu överhuvudtaget försvann. Långt värre är det när gamla kort och minnen tas ifrån en, när datorn med bildbank helt plötsligt inte finns där eller när arvegods och tillbakablickar försvinner. Tummarna håller jag Nathalie, dels för att ingenting oersättligt försvann och för att de som bröt sig in skall tas fast innan nästa medmänniska känner på samma sätt som du nu gör.

När den stadsdel som Nathalie bor i, Rissne, var på tapeten efter ett antal våldsbrott i riksmedia i januari så stod följande i DN: "Helene Hellmark Knutsson (s) betonar att den faktiska brottsligheten inte är större i Rissne än i andra delar av stan. - Men den här känslan av otrygghet bland de boende finns och är lika viktig att ta itu med"

Oavsett om det är värre eller inte i Rissne så kryper sig nu otryggheten närmare och närmare inpå oss alla. När inbrott sker på ljusan dag, då har det gått för långt, alldeles för långt.

Kramar från en från det "andra laget", jag känner med Er!

VÅRA FETA FOLKVALDA

Se sambandet! Feta folkvalda, en förstörd Norrbro!

Det känns ju helt underbart att uppfylla en av de okända kravspecifikationerna för att bli riksdagsman - nämligen genom att likt undertecknad vara adipös. Alltså kan jag trots alla mina klavertramp och plumpheter bara genom mitt midjemått kunna hoppas att någon gång i framtiden få sitta djupt nedsjunken vid min bänk i kammaren, oförmågen att resa mig upp eller ens ta mig till personalmatsalen med alla sina tjocka såser, och med mina bratwurstfingrar försöka träffa rätt på voteringsknapparna.

Så verkar ju verkligheten redan idag se ut i vår Riksdag, iallafall om man skall lyssna på de Hjärt- och Lungsjukas riskförbund som lycktas hitta ett antal tillräckligt perverterade sjuksystrar som klämt och kännt, vägt och analyserat våra folkvalda. Två tredjedelar av de folkvalda har för mycket fett i sin kropp enligt undersökningen, och trots att jag varit på fler anställningsintervjuer än vad jag kan komma ihåg till tjänst som Politisk sekreterare så har jag ännu inte varit hos någon moderat riksdagsman eller riksdagskvinna som har varit tillnärmelsevis lika rund om jag. Jag minns speciellt en gedigen och sympatisk riksdagsman vid namn Bengt-Anders Johansson som jag kände mig bekväm tillsammans med, men som var en vältränad jägare med en kropp som jag gärna skulle vilja ha den.

Men uppenbarligen finns dom där, de feta riksdagsmännen och kanske är det så att det är alla andra än just våra moderata folkvalda som äter för mycket och för fett? Själv ser jag gärna att jag då kan komma in som en galjonsfigur för oss med ett konservativt sinneslag och en aptit på livets goda i partiet. Alla välpumpade hunks hos oss som Reinfeldt, Borg, Littorin och Tolgfors skrämmer kanske bort de som inte orkar träna mer än käkmuskulaturen? Och är det inte så att en stor kroppshydda för med sig en annars svårfångad pondus? Tänk på den godissnattande statsministern Persson med sin pösmage, tänk på Churchill och Peter Harrysson, alla hade stor pondus - man lyssnade på dom!

Undersökningen säger förrutom fettkonstaterandet att 6 ledamöter eller anställda omedelbart uppmanades att söka vård, jag anar vilka: Mona Sahlin (gravt förvirringstillstånd med dagisafasi), Thomas Bodström (multipla personligheter i kombination med en sjuklig hybris), Lars Ohly (höger pekfinger fastnat i uppfällt läge), Luciano Astudildo (närmast obotlig mundiarré) samt två tjänstemän på det röda kansliet som enbart kan betraktas som hjärntvättade av Unga Örnar sedan barnsben och därför behöver Av-Sektifieras...

En slutlig fråga om fetman och dess bieffekter: Varför har ingen ännu sett sambandet med den haverarade Norrbron som nu måste förstärkas framför de folkvaldas vackra byggnad? Är det därför jag inte får jobb i Riksdagen, för att hela holmen skulle sjunka ner i den forsande strömmen om ytterligare ett fetto började nöta ner den bärande balkarna? För det kan väl inte vara så att jag genom mitt bloggande gjort mig obekväm...?

Länk: SvD