BLOGGRECENSION 6: JOHAN WESTERHOLM

Det här skall bli ett sant nöje att ta sig an, den vedervärdige ordvrängaren från Furusunds framgångsrika blogg. Mitt i steget är undertiteln, och någonstans mitt i steget så tappade den inte alltför gode herr Westerholm all vett och sans och blev den där upproriska sossen med palestinasjal enbart för att störa sin folkpartistiska moder Barbro. Där har vi något gemensamt, eftersom även jag revolterade mot min socialdemokratiska moder i unga år - men det är ungefär det enda som vi har gemensamt också...

Den minnesgode kan förvisso hävda att vi båda har haft våra inkomster som anställda i Försvarsmakten, men eftersom Westerholm är socialdemokrat och var flottist så var han en paria i den försvarsmakt som hade till uppgift att skydda landet. Att vara sosse och samtidigt försöka leva upp till en yrkesroll som officer under det kalla kriget var ju ungefär lika kompatibelt som att vara pyroman samtidigt som man var brandman.

Jag upptäckte Westerholms blogg sent förra sommaren, och gillade vad jag läste och vad jag såg. Westerholm skrev bra, träffande och ofta på ett sätt som fängslade mig trots att jag tyckte att texterna mest var sosse-floskler lite förskönade och lite upp-piffade. Från början så hade vi en rätt trevlig relation, jag och Westerholm, men någonstans på vägen gick det fel, väldigt fel. Westerholm fick den stora äran att författa det tusende inlägget på denna blogg, och det gjorde han med den äran genom att ta ära och heder av mig som person. Jag skrattade åt det jag trodde var ironier, men nu förstår jag att det var där och då som Johan måste ha fått en mindre blödning i lillhjärnan.

Efterhand har vi inlett ett skyttegravskrig där platser som Verdun, Somme och Marne för cirka 95 år sedan skulle ha framstått som idylliska kindergartens. Nu är det hat, och det är orgier i spydigheter - främst från Westerholms sida med mig som måltavla. Men jag gillar att ha fiender som man vet var man har, och Westerholm är i detta nu precis lika tilltalande som en sönderskjuten pappfigur vid strandkanten på Bungenäs. Man vill få in den där sista kulkärven som bryter plankan som den håliga figuren sitter på, knäcka ryggraden på målet om man så vill eller ta sig an det närmast heliga uppdraget att fälla puckot mitt i steget.

Nu skall jag alltså recensera fanskapet, och det är ju svår att vara objektiv när man helst av allt vill bajsa löst på mannen men jag gör ett tappert försök. Betygssättning av Westerholms präktigheter och ordskiterier enligt nedan:

Politisk korrekthet: Det finns små ögonblick när Westerholms liberala sidor dyker upp som ett u-båtsperiskop på Mysingen, det finns stunder när han faktiskt ifrågasätter sitt eget partis ställningstaganden eller ger regeringen beröm. Det händer, men inte ofta. På senare tid så har Westerholm drabbats av någon extrem form av hybris, då han i all sin självgodhet tror att han är hela rörelsens språkrör i bloggosfären. Han svänger ihop egna uttryck, tar ledartröjan i varje tänkbar debatt mot Alliansen och svingar rätt vilt emellanåt. Jag gillar hans stil, trots att jag ogillar det han skriver allt som oftast. Det går inte att jämföra de framgångsrika sossebloggarna Westerholm med line-dansaren Peter Andersson i samma mening, ty så mycket skiljer dessa herrar åt i fråga om förmågan att se politiken som en gråskala där inget är svart eller vitt. Betyg: 3 Kommentar: Skulle ha varit en fyra om han bara hade haft ryggrad att erkänna att han faktiskt är kidnappad av ett i grunden försvarsfientligt parti. Man kan inte säga att man skall spara 2 miljarder kronor på försvaret och sedan påstå att man vill öka försvarsförmågan - sånt dravel kan bara en sosse koka ihop.

Humor: Jag tog mycket av det Westerholm skrev om mig i tidiga dagar för humor, idag vet jag att det var oförskämdheter. Men ibland så skiner även någon rolig sarkasm igenom den totala smoggen av ordvrängande, det finns även här tillfällen då den gravallvarlige mannen visar att han har en portion humor kvar. Att sedan humorn ibland bär spår av den sjuka formen av roligheter som man odlade med konstgödsel på Marinens Officershögskola är ju också det tilltalande. Men för lite, för sällan... Betyg: 3 Kommentar: Inte sämre än någon annan politisk förstå-sig-påare, men inte heller bättre.

Språkbruk: På gränsen till klockrent. Hela tiden flyter orden på som i en vacker lite bäck under vårfloden, sällan några felstavningar och varierat. Uppenbart är att hans malfunktionella hjärna fortfarande klarar av att skapa väl sammansatta ordslingor på ett klanderfritt sätt. Betyg: 4 Kommentar: Inte så mycket att kommentera egentligen, på gränsen till en femma.

Skönhet: Usch är det första jag tänker på. Sedan förstår jag att det måste vara Ibrahim Baylan som slitit åt sig en bit av tapeten på herrklubben Chat Noir och gett i present åt den kroniskt bugande Westerholm. Titta på sidhuvudet, bordelltapet i bakgrunden och ett antal självgoda självporträtt där viktigpettern skall se statsmannamässig ut. Löjligt och självgott enligt den självgoda mall som hela bloggen är byggd omkring. Sedan är själva textytan och sidebaren alldeles för smal på bredden, kanske som en kompensation för att Westerholm själv enligt rykten är nästan lika bred som undertecknad. Typsnitt och bildsättning duger, några gravallvarliga filmklipp som används för att bryta texterna är ett bra grepp. Betyg: 2 Kommentar: Kan bli bättre. Sossarna må vara i täten på bloggosfären, men de saknar den fulländade utformningen av sina bloggar.

Sammanlagt så når Westerholm sålunda upp i ett totalbetyg om 12 poäng. Efter Alliansfritt, knappt före Marys karameller och betydligt före Falkvinge, Peter A samt Ledarbloggen. Se så snäll jag kan vara trots att ögonen glöder medan fingrarna spelar över tangentbordet. På onsdag tar jag mig an Opassande, ettan på Politometerns lista och om en vecka den professionella Politikerbloggen under ny ledning.

Tack och Bock, Stupstock!

DEN PARANOIDA PRESIDENTEN I ÖSTER...

Man borde vara orolig när marionettdockan i Kreml, Medvedev, nu har lagt upp riktlinjerna för Rysslands framtida säkerhets- och försvarspolitik. Medvedev ger nu den säkerhetpolitiska förföljelsemanin ett ansikte, medan en betydligt sjukare premiärminister Putin gömmer sig i bakgrunden medan han drar i marionettdockans trådar...

Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen närhelst man kan ana hot mot landets existens, och eftersom Ryssland av idag är en nation styrd av paranoida män så kan man väl rätt lätt få dessa att tro att existensen för den egna statsbildningen är hotad. Det räcker ju med att Georgien andas om att det är orättfärdigt att den ryska björnen tagit två stora tuggor av Georgiens kropp för att skapa två lydstater så kommer Putin gå igång, och med honom per automatik också den viljelösa Medvedev.

Det kan ju också handla om att Polens regering har den stora fräckheten att själv välja vilka försvarssystem landet vill ha som stöd från den säkerhetsorganisation där Polen är medlem, och den ryska björnen vrålar hysteriskt. Det kan ju handla om att den suveräna staten Tjeckien vill bygga en radarstation på sitt territorium, ett defensivt övervakningssystem - och vrålen från öster tilltar. Tydligt är att firma Putin/Medvedev helt har förträngt att alla gamla lydstater i deras tidigare hegemoni numera är fria och har en beslutanderätt över sina länder som Ryssland numera har så svårt att acceptera. Allt som görs, allt som planeras för att de gamla WP-länderna skall känna sig trygga upplevs i Moskva som hot med udden riktad mot just Ryssland.

Dessutom så pläderar ju Medvedev i detta nu för att varje utvidgning av NATO kommer att uppfattas som en provokation mot Ryssland. Vilka konsekvenser bör Finland och Sverige dra av dessa pålagor? Att man från Ryssland lägger ett veto mot att vi själva utformar den säkerhetspolitik som skulle passa oss bäst - kanske, eventuellt eller till och med troligen i samarbete med andra likasinnade länder? Tydligt är det att vår fria vilja i firma Putin/Medvedevs ögon ingenting betyder - för skulle vi välja NATO-spåret så är ryssen kränkt, provocerad och ännu lite mer trängd.

Ryssland är redan idag hotet mot sina grannar, eftersom man lägger sig i och planterar sin stora kran i blöt hos de som bara utövar rätten att styra över sin egen tillvaro. Ryssen rustar, ryssen provocerar, ryssen drar sig inte för att med våld och full kraft ge sig på grannländer. Många är de som ser en utveckling som inte är positiv, därav reaktioner från de nya NATO-medlemmarna för att trygga sin framtida säkerhet - men Sverige varken ser, hör eller doften av en ny totalitär granne som skall skrämma in sina uppstudsiga små grannar i fållan med vapenskrammel. Sverige vill inte se, Sverige vägrar att rucka på landets stelbenta säkerhetspolitiska bedömningar eftersom det inte passar oss att se hotbilder torna upp sig i vår del av världen och Sverige varken kan eller vill ta sitt eget skydd på allvar med ett försvar med någon form av trovärdighet.

Nu har vi Landet Brunsås dessutom gett Ryssland alibi för att öka sin närvaro i det hav som Rysslands företrädare Sovjetunionen med illa dolt hyckleri kallade för "Fredens hav" i och med att vi godkände den där gasledningen genom våra vatten. I dessa vatten, i svensk ekonomisk zon, skall det dras en gasledning genom områden där man från sovjetrysk sida dumpat såväl radioaktivt skräp som kemiska stridsmedel så sent som för 15-20 år sedan. Det dumpades in i våra vatten, regeringen av röd kulör fick veta men som vanligt tog undfallenheten över och allt tystades ned...

Jag skäms över att bo i ett land där feghet och konflikträdsla är de två ben på vilken man bygger landets säkerhetspolitik. Å andra sidan är det inte så konstigt att det är just de två beståndsdelarna man lägger märke till med tanke på att vi är ett land som bara snyltar på andra länders försvarsansträngningar och överger det folk som faktiskt förtjänar att beskyddas av det egna landet, här och nu...

Länkar: SvD, AB, DN

SÅ LÅT DE SISTA LJUVA ÅREN...

"...bli de bästa i vårt liv.

Den lycka som vi känner,

låt den stanna livet ut.

Och när jag kommer fram till dagen,

då mitt hjärta slutar slå,

då ska du tänka på de stunder

som var vackrast i vårt liv." ( Lasse Stefanz )

Lite lättare blir det ju för "köttberget", samhällsbyggarna och de "tärande äldre" att få en lite trevligare tillvaro i väntan på Sankte Per om man inte behöver jaga extrapriser eller förfalska rabattkuponger så till den milda grad att man drabbas av yrsel, kärlkramp eller benskörhet på köpet.

För mig har de skattesänkningar som Alliansregeringen under sina tre år vid makten belönat de arbetande massorna med varit helt i sin ordning, men det där senaste steget i reformen med jobbskatteavdrag kändes lite onödig, lite för lite för att det skulle kännas som att plånboken blev lite tyngre. Denna lilla skatterabatt för alla oss som jobbar kunde istället gått till pensionärerna. På så sätt hade vi kört in i en skattesedel i Monas evigt tjatande käft när det gäller hennes åsikter om att vi särbehandlar pensionärerna negativt. Dessutom hade ju pensionärerna själva hade sluppit att gå omkring och tycka att allt bara var så himla orättvist.

Nu har statsministern uppenbarligen bestämt sig för att pensionärerna står på tur skattesänkningskön det när den statliga börsen fyllts på i takt med ljusnande framtid som är vår. Helt rätt, men också för sent i mina ögon. Sosseriet kommer att spinna på valfläsk-temat, och det kommer de rynkiga sossarnas kampanjorganisation PRO också att ta till.

Dock är det ju aldrig för sent att lova rätt saker, och är det något som Alliansregeringen har stor erfarenhet av är ju att infria vallöften. Och är det något sosseriet är bra på så är det ju att ta pensionärernas pengar för aldrig någonsin visa viljan att lämna tillbaka något annat än vårdköer, otrygghet och ett samhällsbygge i fritt fall.

Länkar: SvD, SvD, DN

BLOGGRECENSION 5: RICK FALKVINGE

Den enda partiledare som mig veterligen skriver en blogg som andra faktiskt läser, jag har för mig att den undersköna Maria Wetterstrand ibland sitter ner och filosoferar utan att någon bryr sig om vad, är ju de sociala mediernas mästare - Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet.

Piratpartiet som parti är ju ett enfrågeparti som man egentligen inte borde ta på allvar, de dansade ju lambada med väljarkåren en sommar medan man nu inte ens finns med när det mäts ohyggligheter och självmordsframkallande siffror i opinionsundersökningarna. De finns nästan inte kvar, annat än i det Europaparlament dit de svenska väljarna bestämde sig för att skicka tvenne ledamöter med en lila kulör. Men Falkvinges blogg lever vidare, den är hyfsat framgångsrik även om det finns mer läsvärda Piratpartister i bloggosfären, Opassande till exempel. Men nu är det ju toppbloggarna på Knufflistan och inte på Politometerns rankning som skall recenseras, och därför är det då dags att tycka till om Rick Falkvinge.

Rick Falkvinge kallades som liten parvel för Dick Greger Augustsson, och oavsett om man valde namnet Dick, som på engelska betyder snopp, eller Greger, som på kazakiska betyder fildelare, så var det ju inte så kul. Andra barn hade ju fått mer tilltalande namn som tilltalsnamn än denna Dick Greger. Själv ville ju min mor, socialdemokrat och uppenbart elak, döpa mig till Engelbrekt men den knipan klarade jag ju mig ur genom ett nöddop när modern var sövd. Jag behövde inte byta namn eftersom min far i all sin klokhet ändrade Engelbrekt till det statsmannamässiga Fredrik, men Dick Greger var ju i vuxen ålder själv tvungen att ta ansvar för sitt eget välbefinnande genom ett namnbyte. Det blev tufft, det var ett namn som alla lägger på minnet, det var Rick Falkvinge.

Det låter ju lite superhjälteaktigt, Rick Falkvinge, och det är nog så han ser på sig själv - som mannen som raggade sovsällskap på Facebook och som står upp för allas vår rätt att njuta av nätet i all sin prakt utan att någon skall lägga hinder i vägen. Rick är en frisk fläkt i politiken, och ännu lite friskare var han faktiskt förra sommaren när folk faktiskt brydde sig om vad han sade och skrev. Nu är det med en gäspning man kan konstatera att Junilistans arvtagare är just ett enfrågeparti vid namn Piratpartiet och att Rick Falkvinge kommer att kunna sitta bredvid Sören Wibe på ålderns höst och känna sig åsidosatta av det politiska etablissemanget.

Så till betygssättningen av Falkvinges blogg, den enda partiledarbloggen som någon läser...

Politisk korrekthet: Är ju den starka sidan, eftersom hela Piratpartiet med Falkvinge i spetsen är en effekt av att alla andra är så fruktansvärt politiskt korrekta när det gäller fildelning. Det är ju rätt spännande när man försöker få fram vad Piratpartiet tycker om någon som helst fråga som inte handlar om upphovsrätter och nätets frihet. Oavsett om man frågar Piratpartiet hur man bäst värnar välfärden, hur man bäst utvecklar skolan eller ser till att landet Sverige har ett försvar värt namnet så är svaret - fri fildelning och avskaffande av övervakningslagarna. Hade Rick Falkvinge suttit vid rodret i Rosenbad hade en svensk insats i Haiti med största sannolikhet bestått av fyra hackers och ett ingenjörskompani som snabbt byggde Port-au-Prince första fungerande bredband i spåren av de raserade husen. Men allt är ju så sjukt härligt, naivt och totalt vettlöst - och helt inkorrekt. Betyg: 5 Kommentar: Inte aktuellt med något annat egentligen, det är inte politik det här - det är obstruktion och laglöshet när den är som mest spännande...

Humor: Nja, nä... Inte så mycket va? Roligt om skrattar åt tekniklösningar och allmän dataonani, inte så mycket annars. Nu har jag ju inte lusläst Falkvinges blogg, men av det jag sett så är det bara sånt som får mig nollställd på ett humoristiskt plan. Betyg: 1 Kommentar: Inte alls bloggens starka sida, men det är väl å andra sidan inte heller ambitionen?

Språkbruk: Ja, han är ju partiledare den gode Rick. Och är man partiledare så börjar man ju per automatik bli lite knastertorr i meningsuppbyggnaden, men lite annorlunda är det ändå. Det andas en fräschör, det andas nytänkande och det är inte alltför många stavfel. Kort sagt, bra men skulle kunna bli ännu mer ungdomligt och lite mindre tekniknördigt om bara ambitionen fanns där. Betyg: 3 Kommentar: Inte så mycket att kommentera faktiskt, korrekt och bra - medelmåttigt.

Skönhet: Men hallå, vad är det här? Skönhet? Nej, kaos och huller-om-buller-struktur som kan orsaka epileptiska anfall på de som har nära till hands att börja skaka ibland. Inte alls snyggt, inte alls tilltalande för mig. Sidhuvudet andas kladdklass på dagis, och hela utformningen får mig som vårdanställd att tänka på den vanligt förekommande diagnosen Delirium Tremens. Men om man lever efter mottot "Kaos bor granne med Gud" så kanske man kan få någon sorts utbyte av att leta, söka och försöka hitta det man vill läsa om på Ricks sida. Nej, bränn ner och bygg upp något nytt. Betyg: 1 Kommentar: Det borde väl inte vara omöjligt för partiledaren i datanördarnas eget parti att hitta någon med god smak som kunde stöpa om det här? Inte alls representativt för en toppbloggare som Falkvinge.

Summa summarum så får ju Rick Falkvinge 10 i betyg, strax efter Mary X, långt efter Alliansfritt-stollarna men före Peter Andersson och SvD:s ledarblogg. På lördag fäller jag Westerholm med en politisk pungspark mitt i steget, och nästa onsdag så är det så dags för ännu en pirat i Opassande skepnad. Synes!

Länk: SvD

VAD VAR DET FÖR FEL PÅ HADAR DÅ...?

...bortsett från det faktum att Hadar Cars har en snopp, och Birgitta Ohlsson har en snippa? Kvoteringen har lagt sin tunga näve även över Alliansregeringen, där män ersätts med män och där kvinnor ersätts med kvinnor, och då hamnar vi nu i den sitsen att Birgitta Ohlsson blir landets nya EU-minister. Jaha...

Det har lobbats på Facebook, helt ogenerat, och utgången har väl under en längre tid varit rätt given - trots att det uppenbarligen funnits fler än undertecknad som med skepsis i blicken tittat på den gapiga, rabiata feministen när hon trånat efter sin ministerpost. Självklart startades det på Facebook en grupp där ambitionen var att slå sönder kvoteringsvurmandet, och lyfta en annan kandidat till positionen som EU-minister - vi som ville se Hadar Cars som ny minister.

Självklart så är det så att Folkpartiet Liberalerna som i sin tillvaro som en av fyra beståndsdelar i Alliansregeringen äger sin fulla frihet och rätt att ersätta sina ministrar med vilka man nu vill, men var det så att alla var med på noterna i denna fars? Ryktena säger något annat, ryktena säger att Birgitta Ohlsson mer eller mindre pressade in sig i maktens korridorer mot bättre vetande och mot sin partiledares vilja.

OK, Hadar Cars är man och det skulle prompt dit en kvinna av skäl som jag inte kan förstå. Men vad var det då som hindrade Birgit Friggebo från att resa runt i Europa och kvittra "We shall overcome!" i finanskrisens mörka skuggor? Eller varför inte locka hem Marit Paulsen, detta valvinnande lokomotiv som är en synonym till kvinnlig urkraft? Varför en kvinna som bara gapar, som nästan alltid tycker annorlunda bara för att det är tuffare och mer medialt att gå mot strömmen, varför?

Nåväl, valet är gjort och Birgitta Ohlsson blir nu minister alldeles oavsett vad jag tycker om det. Då tillhör det ju ändå god sed att gratulera vinnaren, lägga ner vapnen och samlas kring den som vinnande gick ur striden - både på Facebook och i det verkliga livet. Så därför, grattis "näbbgäddan"! Må du överraska mig och alla andra skeptiker med oanade talanger och en hittills dold vishet.

Härmed begravs därmed också Facebook-gruppen "Gör Hadar Cars till EU-minister!" formellt och till stor sorg för de 14 eldsjälar som brann för Hadar. Tack och Bock, Stupstock!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB, AB2, Krassman

MARTYREN, FELRÄKNINGEN OCH SAMBANDET

För några dagar sedan satt jag framför datorn och tyckte väldigt synd om den numera välkända och utförsäkrade Alexandra Johansson, 30 årig mamma från Surahammar. Orsaken till att jag som den cyniska och alltigenom onda moderat jag är ändå kunde drista mig till att tycka synd om Alexandra var ju den att två av mina partivänner, Gunnar Axén och Helena Rivière, på ett rätt plumpt sätt hade svarat på en debattartikel där Alexandra grät ut över alla olyckor som drabbat henne i och med Alliansens styre av landet Sverige. Firma Axén/Rivière gick i fällan och begick en politisk blunder av gigantiska dimensioner när man försökte ta hedern av en enskild medborgare som berättade sin version av livets mysterier och avarter.

Där hade Alexandra kunnat sitta tyst, bli en martyr och en skyltdocka för rörelsen att lyfta fram närhelst den moderata ondskan skulle visualiseras. Men ack nej, idag kom i Aftonbladet ytterligare en partsinlaga från Surahammars svar på Pippi Långstrump, Alexandra Johansson. I dag kom det fram att det också var vi moderater som låg bakom att Alexandra körts ut från sin bostad... Och nu börjar jag se ett mönster, en serie av händelser som får mig att börja tro att vi är alltigenom onda, att vi moderater gett oss den på att bara vara elaka mot allt och alla.

Dagens snackis i det politiska nyhetsflödet är Fredrik Reinfeldts påstådda felaktiga uppgift om hur många sysselsatta det var i landet eller av det nu var som tillkommit sedan Alfonskopian flyttade in i Sagerska. Det talades om 100.000 när sanningen kan ha varit knappt en åttondel av den summan. Någonstans brast det kanske, någonstans hade man eventuellt missat att ge den stackars Alfonskopian rätt siffror när han stegade in i Agendastudion. Frågan är varför det brast i informationsflödet, och det är här de två till synes vitt skilda händelsemönstren med ett blir ett. Det enda som behövs är att kynnet och fantasin i skallen är inställt på "konspirationsteori"-programmet, och det är det allt som oftast.

Orsaken till att Reinfeldts sifferexercis gick lika mycket i otakt som Hemvärnet när de stövlar in på Yttre Borggården för att försöka sig på att ta hand om en högvakt är ju att hela den moderata tjänstemannakadern av korrekturläsare, av sekreterare och annat löst folk just nu befinner sig i skogarna runt Surahammar, obygdsmetropolen på gränsen till Bergslagen i Västmanlands utmarker. Man är där enkom för att med berått mod förstöra Alexandra Johanssons liv, allt enligt de tecken som Alexandra har sett och ser framför sig. I Alexandra Johanssons värld är det nämligen så att vi moderater ligger bakom såväl jordbävningen på Haiti, som beskjutningen av den buss som Togos fotbollslandslag reste med in i Angola, som Tsunamin och attacken mot World Trade Center 9/11. Och allt detta medan vi samtidigt sitter och drar i trådarna för att djävlas med henne...

Nu finns det ju dussintals med moderater i trakterna av Surahammar som bara väntar på att få smitta Alexandra med svininfluensa, med vinterkräksjuka, med löss och andra tillstånd som är obehagliga. Andra moderater ligger i bakhåll för att sno hennes barns leksaker, hennes vantar och hårfärg - och allt administreras från det före detta Dinners-haket vid infarten till Sura från Route 66. Där sitter enligt uppgift Schlingmann med sin stab och styr den terrorkampanj som fått alla världens olyckor att drabba unga Alexandra Johansson. Och allt detta medan statsministern hade behövt hjälp med faktakontroll...

Självklart driver jag lite lätt med de olika händelserna ovan, och självklart vet jag att Alexandra Johansson inte har det lätt med sina spretande diagnoser. Jag hade den djupaste sympati för hennes belägenhet, och kände verkligen antipati gentemot det övertramp som socialförsäkringsutskottets ordförande med bihang tog sig för häromveckan. Men all den sympati jag då kände blåste bort i den luftström som blev resultatet av att jag bläddrade fram debattsidan på Aftonbladet denna dag.

Nu gråter Alexandra ut igen, men nu är det Moderaternas fel att hon fått lämna sin hyresrätt också - och nu ser jag Alexandra som en högtalare för oppositionen, inte den där kvinnan som berättade om sina upplevelser från sina perspektiv. Idag såg jag förbi de självömkande orden, i dag blev Alexandra något mer än den där privatpersonen jag tyckte synd om så sent som imorse. Alexandra är en budbärare för de budskap om stupstockar och kalla händer som skall trummas in i Svenssons skallar. Nu blev det för mycket, och den enda som förlorar på det här är just Alexandra. Hade hon låtit hanen vila så hade folket haft minnesbilden av den kränkta kvinnan, nu är bilden av självömkan den mest framträdande.

Precis som Alexandra borde ha låtit pennan ligga kvar eller tangentbordet vila så borde Reinfeldt se till att det borde ha funnits åtminstone en skärpt korrekturläsare inför partiledardebatten. Eller är det som Cornucopia skriver och visar, att Reinfeldt faktiskt hade rätt och att sosseriet nu är ute och jublar för tidigt? Mediabilden i detta nu visar inte det, nu verkar det som om vi moderater har noll koll. Med noll koll vinner vi inga val, och det syns ju hur mycket de röda khmererna på bloggosfären njuter av parodin eller desinformationen. Själv vet jag inte om jag skall skratta eller gråta, eller om jag skall mixa det hela till en sån där diagnos som man blir utförsäkrad för...

För denna dag, den första dagen i februari säger jag nu: Tack och Bock, Stupstock!

Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, Westerholm, Krassman

TVÅ DRAMAN I TVÅ AKTER

Det var en underbar kväll igår. God öl, ännu godare mat och en fantastisk efterrätt i glada vänners lag slutade i Globen där såväl Nitzer Ebb som husgudarna Depeche Mode stod för en minnesvärd underhållning. Det var dock med viss ambivalens som jag efteråt analyserade den konsert som herrar Gahan, Gore och Fletcher hade spelat upp för oss lite drygt 14.000 sentimentala synthare. Ett drama i två akter, där det började trögt, segt och intetsägande men där slutet blev ett crescendo i odödliga synthdängor.

För att göra det enkelt för mig när promillehalten steg så hade jag mig tre spretande vänner, sossebloggaren Kristian Krassman, den numera i utanförskap placerade Christian samt den näst yngste sonens innebandytränare Christer. Vem jag än tilltalade med min otydliga ölpåverkade stämma så fick jag alltid minst ett svar, dock nödvändigtvis inte från den jag adresserat. Livliga diskussioner, DM-quiz samt god stämning var tre beståndsdelar i vår mysiga laddning på en liten krog i Kärrtorp vid namn Jesses. Vi åt, vi drack och vi pratade intensivt innan det var dags att gå till Globen. Ja, vi gick i kylan och mina tre kamrater delade för en gångs skull en åsikt - och det var att en fet Tokmoderat i ett par hala lågskor längs med Paternostervägen i Björkhagen hade stora likheter med en berusad och rundlagd Kejsarpingvin...

Nitzer Ebb inledde strax efter det att tre av oss kommit in i Globens värme, medan innebandytränaren Christer köpt sin biljett av någon som använt en kopiator och som faktiskt inte var jag. Den blåste mannen kom dock senare in med en ny biljett, för att också få njuta av spektaklet. Skall man ha några synpunkter på Nitzer Ebbs förbandande så var det att det var för kort, alldeles för kort. De är ju nästan lika njutningsbara som själva huvudakten, och som Depeche Mode inledde så kunde gott Nitzer Ebb ha fått köra 2-3 låtar till på huvudaktens bekostnad. Det var nya låtar, det var truddelutter utan själ eller glöd, med vissa pärlor gömda i det mörka kolet. Det var först när Policy of truth dånade ut i högtalarna som publiken vaknade till och det rejält. Detta gällde dock inte en överförfriskad trötter till vänster om Krassman, på sektion B24, rad 16 och plats 21 som lyckades sova sig igenom hela konserten. Det hade varit bättre och skönare med ett hotellrum för den mannen...

Slutet av spelningen var underbar, men inte så underbar att jag kunde ha överseende med den tröga starten och hela tre sega Gore-ballader. Bot och bättring till nästa gång tack, men sällskapet var underbart och överallt sprang man på folk som man kände, Moderaternas gruppledare i riksdagen Lars Lindblad hade precis som jag och en hel del andra politiska fjollar prioriterat de tre skräniga medelålders synthkungarna framför sju lika skräniga personer på Agenda - partiledardebatten!

Det är ju tur att SVT Play finns, att man dagen efter och med hänsyn till olika yttre omständigheter kan sitta ner och analysera vad som sades, varför det sades och hur man sade det man sa. För trots att kärleken till Depeche Mode bara är ett kryddmått lättare än kärleken till mina fyra söner så hade jag faktiskt lite ångest över att missa partiledardebatten där och då. Men nu är skadan reparerad, och jag är redo att ta hederna över de som förtjänar detta och hylla de som hyllas bör.

Det egna laget först då. Min namne Reinfeldt var ju trygg, lugn och som vanligt nästan uttröttande saklig i sin argumentation. Att han dessutom gav våra mindre samarbetspartners mer utrymme var väldigt tydligt, där såväl Hägglund som Maud fick ta sig an angreppen på oppositionen lite mer frekvent. Det lät lite som om han hade ont i halsen, Reinfeldt.

Både Maud och Göran gjorde i mina öron och ögon bra ifrån sig, man lyfte förtjänstfullt på de frågor som behövde lyftas och man gjorde ett betydligt bättre jobb än både Eriksson och Ohly. Mer av den här varan så borde avståndet till det förhatliga 4%-strecket öka för varje dag.

Stjärnan i Alliansen var annars Jan Björklund, som kunde stråla när det gällde kärnkraften och skolan. Två frågor där Alliansen sitter med trumf på handen, där ansvaret för dagens svenska skola faktiskt ligger i vanstyret hos tidigare sosseregeringar, och en energipolitik där MP snart trumfat igenom att vi skall avveckla 50% av energiproduktionen genom att spara. Jan Björklund gör sig bra i ett sådant forum som Agenda var, han är en bitsk terrier som ofta skäller på rätt saker.

Motståndarna då? Jo, redan efter 7-8 sekunder tappade Mona Sahlin tråden, för att sedan börja prata så där konstlat och vridet som bara hon kan. Och när man tittar på vad hon sa, så blev man ju inte muntrare. Det var tomma ord, det var floskler och det där eviga gnällandet som kännetecknar en bitter tant som går i otakt med sin nötta rullator. Mona är och förblir ett sänke för rörelsen, hon sitter där hon sitter bara för att man bestämt sig för att kvotera in en tant.

Peter Eriksson var också helt borta denna kväll, gapig och på gränsen till att framstå som mindre vetande malde han på. Uppenbart är att MP under Eriksson anpassar sig väldigt mycket för att passa in som kompis både till Mona och Ohly. Ryktet säger att just Eriksson får ta dessa debatter trots att den sköna Maria borde passa bättre enbart för att den sköna Maria vägrar att vistas i närheten av det tredje bladet på treklövern, kommunisten Ohly...

Ohly var lågmäld, han viskade nästan fram sin ord och var sig inte alls lik. En figur jag tänkte på var Sir Väs ur Disneys tecknade version av Robin Hood. Men trots att han inte var sig lik, och trots att allt han sa var nonsens och snömos så var den onde Ohly ändå bäst, eller minst usel, på den grönröda sidan. Men med Ohly vid sin sida så tror jag faktiskt att Mona funderar i banorna av några textrader ur DM:s "Behind the wheel":

"There are times when I feel

I rather not be

the one behind the wheel"

Det var en debatt där inledningen var seg, där det tog sig efterhand och därför fanns det en viss likhet mellan den konsert jag valde och den direktsända debatt jag inte alls valde. Ett klokt val av mig kan jag konstatera så här i efterhand, det händer inte ofta men jag kan lyckas någon gång...

Depeche Mode är på väg österut, till Finland och Ryssland, och valåret börjar ta fart. Jag längtar redan till den dagen DM återkommer, och jag längtar också efter att snön försvinner och valrörelsen växlar upp från dagens mjukkörning till ett vilt stadsrace...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, Krassman