GÄSTBLOGG - RÖDA BERGET: OM TOKMODERATENS PÅSTÅDDA STORHET

Det finns dom som säger att han är min motsvarighet i det röda laget, som om någon nu skulle kunna vara. Det finns dom som anser att mitt 3-årsfirande som bloggare är något att sörja, inte att fira. Men nu är det ändå så att jag själv är stolt över min skapelse, och i min skruvade hjärna så inbillar jag mig att det finns fler som faktiskt uppskattar det jag gör. Därför firar jag genom att låta mannen på motståndarsidan som ibland nämns som min adept - men med en helt annan ideologisk ryggrad - skriva en gästblogg om mig och min "påstådda storhet"...

"Om Tokmoderatens påstådda storhet

"- But it’s...
- Yes, I know, ...bigger inside - Time Lord technology"

Ovanstående replikskifte utspelas varje gång en besökare för första gången kliver in i Doctor Whos rymd- och tidsskepp TARDIS. Utifrån ser det ut som en slags blå telefonkiosk där man bara kan ringa till polisen, men på insidan är den hur stor som helst.

På samma sätt kan man se Tokmoderatens storhet. På ytan är den inte så stor - även om Tokmoderatens fysiska hudyta är avsevärd - att det vid första anblicken är svårt att inse den inneboende storheten i den skribent som döljer sig bakom Tokmoderaten.

Placerad i Sumpan är han en bärande del av det som i dagligt tal kallas "Sumpmoderaterna" och är det någon som tycker att "Ribban" har många grå hårstrån kan samtliga härledas till denne man.

Jag väntar för övrigt spänt på att Sofia Arkelstens Malfoyfärgade hårman ska börja skifta i grått. Det kan alltså vara så att det är läge att köpa aktier i hårblekningsindustrin. Det kan inte vara lätt för Borgeriet att ständigt ha en osäkrad handgranat bland dem.

En kamrat till mig beskrev Tokmoderatens blogg som "En svårt beroendeframkallande, ständigt pågående kollision mellan ett godståg och en fårskock"

Man kan säga mycket om Tokmoderatens texter, men dessa saker karakteriserar dem:

• Det finns inga nyanser. Inget finns mellan raderna. Puckarna är rakare än linjaler.
• Det begås ständiga lustmord på alla och envar.
• Attackerna slår mot alla håll. Moderaternas störste kritiker på nätet är Tokmoderaten. Denna blogg ändrar inte tonen när det är det egna partiet som ådragit sig missnöjet.
• Texterna är genomgående språkligt välskrivna

Ett speciellt kapitel är de återkommande affischerna med den Moderatinspirerade T-loggan. Dessa affischer har en och annan gång fått mig att under skrattsalvor nästan ramla av stolen.

Något som är lika okänt som paradoxalt är Tokmoderatens vurm för socialdemokrater, närmare bestämt vissa individer ur nätverket NetRoots. Han har setts på lokal med diverse skalliga nästanbolsjeviker och har historiska relationer med andra.

Det är också så att Tokmoderatens position på nätet bärs upp av länkar från s-märkta bloggar, vilket gör att jag tror att hans attacker mot alla och envar är utryck för en latent vilja att byta sida.

Det är dags för Tokmoderaten att kasta av sig masken och komma ur garderoben som den man han verkligen är - TokBolsjeviken."

Peter Johansson - Röda Berget

Bilden på den stora bloggkartan är hämtad från HBT-sossens blogg.

STATLIGA BANKER ÄR FAKTISKT SOCIALISM...

För lite, för sent - men ändå gnäller Thomas Östros om en dålig affär redan innan det står klart hur mycket pengar som Staten håvar in från Kapitalet när man sitter i samma båt och gör affärer med några procent av Nordeas aktier. Själv tycker jag att Staten - och därmed vår Alliansregering - skulle ha sålt alla aktier i Nordea, det finns de som sköter banker bättre än stater och i ett icke-socialistiskt land skall det vara så...

Men medan Östros gnäller över en dålig affär på det där förutbestämda sättet som bara Östros kan gnälla så lär väl mannen som vill förstatliga alla banker sitta vid köksbordet och blicka ut över Årstaviken medan han torkar fradgan runt munnen. Jag väntar på reaktionen från Lars Ohly, som förmodligen är precis lika förutsägbar som Östros gläfsande. Men jag gnäller ju också, men för att man är för snål och för feg.

Visst är det bra att det frigörs pengar för att betala av på vår statsskuld, och därmed fortsätta minska de räntekostnader som skulle kunna användas till så mycket annat skojigt när regeringen fördelar skatteinkomsterna. Men det tycker inte Östros, och det lär inte Ohly heller tycka.

Påståendena lär komma om att det här är en ren ideologisk affär, och det är det också - förrutom en bra affär eftersom man som sagt minskar vår skuld till omvärlden och minskar ränteutgifterna. Det är min ideologi att Staten skall inkränkta så lite som möjligt i det fria företagandet, och där ingår naturligtvis bankerna. Det har alltid varit "vår" ideologi att det skall till mindre av statligt ägande och mer av det privata ägandet i vårt samhällsbygge medan våra motståndare tycker tvärtom - och idag ser man skillnaderna ännu tydligare än annars...

Det finns en hel del andra statliga företag som borde ligga under luppen att få byta ägare. Jag väntar med spänning på de dagar då nyheterna slår ner om att statskassan förstärks ytterligare, och att våra motståndare börjar gnälla över detta faktum.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr

Bloggar: Böhlmark, Ekonomisten

SANKT GÖRAN OCH DEN RÖDA DRAKEN

Helgonförklarad blir man inte förrän man harr dött, men i Göran Perssons fall räckte det med att hans politiska karriär "dog" för att han skulle gå från att vara skulden till allt ont i partiet till den kloka före detta landsfadern som alla lyssnar på. Göran Persson var en politiker som väckte känslor, som skapade rubriker med sin buffliga och burdusa stil men som oftast hade glimten i ögat när den munnen som nyss levererat en elak dräpa mot någon medlöpare eller motståndare gick över i ett hånfullt flin...

Ledarkrisen i dagens socialdemokrati får vissa nostalgiker i Rörelsen att önska att Göran Persson skulle vilja komma tillbaka, och jag kan förstå dessa nostalgiker och dagdrömmare. Förmodligen är Göran Persson precis vad socialdemokratin skulle behöva just nu, och i jämförelse med de andra aktuella kandidaterna så spelar Göran Persson i en egen division - förvisso gynnad av sin rutin och redan tillkämpade respekt hos media.

Kandidaterna Österberg och Sommestad ingick ju i Persson-ministären - inte som de mest framträdande ministrarna utan snarare tvärtom - och alla vet ju att Göran Persson gärna tillsatte ministrar i fyra nyanser av brunt för att vara den enda som glänste. Österberg och Sommestad är och förblir bruna skuggor av en fallen ledare, så även Nuder om hans nej skulle bli ett kanske.

Men Göran Persson som pånyttfödd sosse-ledare är inget annat än våta drömmar för de som längtar tillbaka till en tid då ledarskapet var närmast övertydligt , en era då Han Som Bestämde pekade med hela handen och partiet följde efter. Under gårdagens otydliga Mona Sahlin-ledarskap och i dagens ännu otydligare ledarlösa ledarskap har SAP lidit och lider, och då är det fullt naturligt att man blickar tillbaka på en tid då tydligheten var total och då väljarflykten bara var en bråkdel mot dagens uppgivna situation. Att Göran Persson är saknad och respekterad och den enda som skulle kunna sätta svärdet i den Röda Draken med framgång är lika sant som faktumet att det aldrig kommer att ske...

Idag har Göran ett annat liv, ett dynamiskt liv och sin gård vid Båvens strand att pyssla om - och han vet mer än någon annan vilka uppoffringar han skulle få genomlida om de nostalgiska skulle få sin vilja igenom. Den respekterade retorikern, landfadern Göran har gjort sitt och är nog rätt nöjd med att bli erkänd och uppskattad såhär i efterhand som en man de lyssnar på och vars råd man noga överväger. Men även Göran spelar lite falskt när han målar upp bilden av att det är ett drömuppdrag att ta över Partiet just nu och att de som är kapabla att göra det är flera. Det andas verklighetsflykt a la Baylan om de slutsatserna om någon frågar mig vad jag anser.

Valnatten 2006. Göran Persson stod inför sina rabiata valarbetare och tackade för sig. På Moderaternas valvaka i Sundbyberg möttes nyheten om avgången med ett jubel fullt i klass med de jubel som följde på valsegrarna. Vi jublade för att vi genom ett gediget valarbete, tillsammans med våra alliansbröder och allianssystrar hade tillfogat fienden ett såpass svårt nederlag att fältherren Persson valde att lämna över befälet. Vi jublade för att vi blev av med en pompös självgod gubbe till huvudmotståndare som väljarna i stort hade tröttnat på där och då. Vi jublade för att allt kändes så rätt.

Såhär i efterhand så kan man konstatera att vi borde ha jublat ännu mycket mer för i och med Göran Perssons avgång och Mona Sahlins ankomst så blev den kris sossarna tyckte sig uppleva under den gamle mannen ännu mycket värre med den yngre kvinnan. Där står de idag och kliar sig i huvudet i sosseriets valberedning, väl medvetna om att ingen kandidat egentligen har de egenskaper man kräver att de skall ha och när partinostalgikerna börjar tjoa om en man som har nästan alla egenskaperna men är en kandidat som inte finns.

Lite spännande skulle det ändå vara att se en debatt mellan de båda landsfäderna, Göran och Fredrik. Det skulle bli en bisarr orgie i mästrande och dräpande påhopp, det skulle vara pompöst och självgott som bara ett avsnitt av Stjärnorna på Slottet kan matcha. Det skulle vara genint roligt, men det blir inte så - när någon av gänget som är i fyra nyanser av brunt skall utmana en landsfader med överlägsna förtroendesiffror...

Länkar: AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN, SvT

Bloggar: Andersson, Högberg, Böhlmark, Ekonomisten, Min ledamot, Westerholm

EN LÅNG RAD AV EGENSKAPER...

... som ingen av sossarnas toppkandidater är i närheten av att uppfylla har man alltså diskuterat. Inte undra på att man från sosseriet utåt sett berättar att man bara diskuterar egenskaper och inga namn som ny partiordförande för Socialdemokratin. Det krävs otroligt mycket av den man till slut väljer, närmast utomjordiska krafter och egenskaper för att kunna väcka liv i ett närmast avlidet parti. Det sitter alltså 26 okloka huvuden på var och en av sosseriets distriktsordföranden och de där 26 skallarna satt med sina kroppar och försökte slå sina skallar ihop för att bli lite klokare tillsammans med samma partis valberedning utan att prata om några namn överhuvudtaget - trots att det snart bara är en månad kvar innan man har ett ansikte och namn på egenskaperna.

Socialdemokraterna har byggt hela sin existens under lång tid på att idiotförklara väljarna och nu väljer man också att idiotförklara alla de som faktiskt är lite intresserade av vem som skall bli Mona Sahlin 2.0. Tror man att de utomstående lyssnarna inbillar sig att ingen nämnde Sommestads namn, Österbergs namn, Östros namn eller kanske rentav den kroniska nej-sägaren Nuders namn samtidigt som Dambergs och Palms namn ekade kvar i korridoren utanför konferensrummet...? Antingen så ljuger man de nyhetstörstande i ansiktet eller så är krisen så total att man knappt fem veckor innan en ny ledare skall väljas inte har ett hum om vem som ligger närmast i att fylla upp kravspecifikationen från Partiet.

Problemet för sossarnas valberedning är hur man skall kunna sälja in den slutgiltiga, transparenta och färglösa kandidaten till alla interna förståsigpåare som har sin alldeles egen favorit utan att krisen blir ännu större. Jag har pratat med sossar som sagt att de skall ompröva sitt engagemang om det blir Österberg eller Palm, att de skall fundera på sin framtid om det blir Nuder, Damberg eller Sommestad medan ingen verkar ta Östros på allvar. Den enda ingen har talat illa om är Pagrotsky faktiskt. Är den lille mannen från Götet den store ledaren som kan ena falangerna och gjuta nytt liv i något alla betraktar som dött...?

Knappt 5 veckor återstår alltså tills dess en ny ledare skall firas och hyllas som den frälsare som alla vet att han eller hon inte kommer att bli, och naturligtvis har man det hyfsat klart för sig vem som skall ta över. Till och med Göran Persson anar nog vem som kommer få samma hedervärda uppdrag som han en gång ståtade med, trots att Göran Persson i sann sosse-anda berättar att det finns en uppsjö av bra kandidater att välja bland. När Göran talar lyssnar Rörelsen med andakt och stumma av beundran inför en man som man hånade och gav skulden för valfiaskot 2006.

Idag är bilden en helt annan, och Göran Persson saknas något enormt i ett parti som skriker efter vägledning och annan ledning. Görans och partiets resultat i valet 2006 känns mer som en avlägsen dröm medan Monas fiasko 2010 lever kvar som en varböld på den rodnade partikroppen, en böld ingen vill ta ansvar för att tömma på sitt illaluktande innehåll. Knappt fem veckor återstår men ännu finns inga svar, bara massor av frågetecken och en skriande ovisshet om hur det kunde gå så fel och vem som kommer att bli minst misslyckad som ny partiledare...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2,
Bloggar: Ekonomisten, Laakso

DÄRFÖR BEHÖVS JAG I EUROPAPARLAMENTET...

Sedan några veckor har jag påbörjat en seriös personvalskampanj för att om möjligt slå mig ner i Bryssel och Europa-parlamentet. Denna eftermiddag kom en nyhet som gav mig möjligheten att slå ett hårdare slag för mig själv redan nu, i en så kallad blixt-kampanj. I dag kom det nämligen nyheter om att tyskt fläsk dumpas i Sverige, och vad passar då bättre än att dumpa nästan lika mycket svenskt fläsk i Bryssel...?

Så därför ber jag dig ödmjukt - stötta min kampanj för att bli lika inflytelserik som Olle Ludvigsson eller Eva-Britt Svensson. Stötta min kampanj för att även bli ekonomiskt rik och att då och då även få se Strassbourg.

År 2014 har du chansen att ge igen, det är då Sveriges röst i ett ointressant parlament kan bli intressant att lyssna på...

Länk: SvD, DN, Expr,

REVOLUTIONÄRERNA OCH KONUNGAHATET

På många sätt är riksdagspartiet Vänsterpartiet ett sällsynt äckligt parti, och ännu lite mer så när man låter en uppenbart galen människa använda en vänsterspalt i partiets medlemstidning för att där förtala landets statschef. I tidningen "Vänsterpress" staplas grovheterna på varandra och stämningen på redaktionsmötet när man korrekturläste Börje Grafs recension av "Den motvillige monarken" lär nog ha varit ungefär som så som de franska revolutionärerna kände sig sekunderna innan Ludvig XVI var ett huvud kortare...

Börje Graf får tycka vad han vill om vårt statsskick, om monarkin, om kungen som person och allt det där som han uppenbarligen retar upp sig på så till den milda grad att omdömet göms i stolgången när han recenserar böcker. Tyck vad ni vill Vänsterpartister, tyck det för att ni har en ideologi där kungen och hans familj inte ses som en enande kraft för Sverige utan en splittrande kraft mellan klasser. Börje Graf får skriva vad han vill och faktiskt var han vill - men frågan är om det passar sig i ett, förvisso öppet republikanskt, parti att kalla H.M.K för en horbock, säkerhetsrisk, sexköpare och mycket mer.

Eftersom Börje Graf så entydigt köper de rykten som han har hört om H.M.K:s lättfotade liv så börjar iallafall jag att tro att herr Graf själv måste ha varit med på ett hörn. När han säger sig veta att H.M.K är en horbock som umgås med strippor, eskortflickor, prostituerade, kaffeflickor, älskarinnor och villiga förortsbrudar så undrar jag hur han kan veta och vara så säker på sin sak att han låter sitt vetande spridas i ett riksdagspartis medlemstidning? När sedan Graf hänvisar till en pockettidning från 70-talet som källa börjar iallafall jag att darra på underläppen.

Anki Ahlsten heter kvinnan, tillika partisekretaren i Vänsterpartiet, som är ansvarig utgivare för tidningen Vänsterpress. Anki Ahlsten är alltså precis lika ansvarig för att det som skulle föreställa en bokrecension mynnade ut i något som i bästa fall kan kallas för illvillig ryktesspridning och i sämsta fall ärekränkning och förtal.

Det finns bloggare på den röda sidan som tycker att man borde ha tystat ner och glömt bort vad som faktiskt skrevs i ett riksdagspartis medlemstidning - vilket jag har full förståelse för av rent skademinimerande skäl. Men ibland kan tystnaden tolkas som ett medgivande, och den utvecklingen önskar nog ingen på Hovet. Naturligtvis tycker jag inte att Vänsterpartiet skall komma undan den här gången, när förtalet och skitsnackandet om en person man inte gillar har självaste partisekretaren som ansvarig. Det spelar liksom ingen roll att tidningen bara är för de närmast sörjande och att de jobbiga skriverierna kommer i retur för H.M.K med familj. När en tidning som ges ut av ett av våra riksdagspartier skriver såhär måste man sätta ner foten, annars lär bilden av kunglig driftkucku leva vidare i generationer.

Slutligen, det här med nazismen och våra kungligheter - ett ämne som man aldrig kan få vissa kretsar att släppa trots att vår statschef föddes ett år efter det andra världskriget tagit slut och trots att Drottning Silvia nyss hade släppt mamma Sommerlaths tutte när freden och befrielsen kom till västra Tyskland och Ohlys drömsamhälle till den östra reichshalvan. Varför skall barn ta på sig skuld för något som deras föräldrar eventuellt tyckte, tänkte och gjorde? Varför skall H.M.K med gemål ta på sig sådant som de inte haft en chans att påverka genom sitt liv och sina beslut?

I min värld är det mycket mer upprörande att vi dagens riksdag har ett parti som leds av en man som slutade vara kommunist den dagen då 4%-spärren kom farligt nära och som har gjort sig skyldig till en orgie av anti-demokratiska uttalanden i en tid då han borde ha varit medveten om vad som hände på andra sidan Järnridån och som gått omkring och burit på värderingar som idag andas ruttenhet och förtryck. Dagen närmar sig då ett mer modernt och tidsenligt Vänsterparti kanske återuppstår, ett parti där Ohly inte får plats, inte heller Anki Ahlsten och sådana som Börje Graf...

Länkar: SvD, SvD, Expr1, Expr2,

Bloggar:

I SKUGGAN AV EGYPTEN - MALAWI & MÖKARNA

Samtidigt som hela omvärldens fokus ligger på det som sker och händer i det nordöstra hörnet av Afrika - i Egypten - så händer det saker i ett litet bortglömt land i hjärtat av den södra delen av samma kontinent. Malawi är inget land dit svenskarna reser för att glömma vardagens vedermödor och vårt inte alltid så sympatiska klimat, Malawi är inte alls som Egypten. Där Egypten styrs av en despot och utan ett kryddmått av demokrati så är faktiskt Malawi sedan några år en av få hyfsat fungerande demokratier på den afrikanska kontinenten...

Det händer inte ofta, nästan aldrig, att diktaturen visar sig vara bättre än demokratin eller att demokratin är sämre än diktaturen. Oftast är det bara Lasse Ohly som väljer prästerskapets tyranni i Iran framför demokratin i Israel eller diktatorn Castro framför en folkvald Bush, men idag trampar jag omkring i samma illaluktande sumpmarker som Ohly - idag vet jag nämligen inte om demokratin i Malawi är att föredra framför diktaturen i Egypten. I Egypten får de förtrycktarna medborgarna iallafall släppa sina vindar överallt och närsomhelst - något de gör både ofta och rejält - utan att för den skull bli skickad till någon mutad domare. I Malawi däremot kan man efter en smygare få sitta bredvid en mördare eller en våldtäktsman i väntan på domstolsförhandling.

Medan folket i Egypten samlas på torg och gator för att få sina friheter, medan den egyptiska kravallpolisen försöker slå ner en resning som jag bara kan avundsjuk kan titta på så stiftas det i demokratin Malawi lagar som är ett genuint påhopp på en av de viktigaste friheterna - friheten att få släppa sig, friheten att få fisa, möka eller prutta. Malawi skapar lagar som kommer att plåga alla de inom landets gränser som älskar lök, bönor eller andra gasstimulerande födoämnen. Friheten att äta vad man vill beskärs alltså också i någon snedvriden ambition att rena luften i landet vid Malawisjöns västra strand.

Frågar man mina grannar så kan de nog intyga att jag hade haft dryga böter att betala eller långa fängelsestraff att sitta av ifall jag hade bott i Lilongwe, Blantyre, Zomba eller någon annan malawisk metropol. Min mage producerar så mycket gas att det skulle vara mer ekonomiskt vettigt att sticka ner en uppdragningskanyl ner i min tjocktarm än att leta efter gas i den så kallade Siljansringen. Skulle inte jag få släppa ut mina gaser skulle jag förmodligen levitera inom några dygn, försvinna ut i atmosfären och ur mina nära och käras liv.

Frihet är att få säga vad man vill, både med munnen, med pennan, med tangentbordet eller med arslet. Friheten är okränkbar, och det luktar lika illa om den malawiska regeringens beslut att förbjuda fisar som det luktar om mina pruttar. I en demokrati är ingen frihet kränkbar, inte ens rätten att få släppa sig här och nu, där och då. Det man möjligtvis skulle kunna acceptera är en förordning där man tar sig sina friheter med respekt för omgivningen. Till exempel så är det ju en viss skillnad att möka i den malawiska djungeln jämfört med att dra av en rökare i en trång hiss tillsammans med en handfull andra människor som vill ha friheten att slippa ha den gasformiga odören av ens restprodukter i näsan.

Men att lagstifta mot pruttande är så pass sjukt att omvärlden måste reagera, med fördömanden, med hot om sanktioner eller väpnat ingripande för att befria alla de malawier som kommer plågas av en lag som står i strid mot allt vad mänsklig värdighet heter...

Länkar: AB1, AB2, SvD1, SvD2, DN1, DN2