VILSE WAIDELICH OCH STORPOTÄTEN JUHOLT

Innerst inne vill jag vara lika snäll mot Tommy Waidelich som jag vill vara elak mot Håkan Juholt, men det går inte ens med bästa välvilja och missriktad empati att tycka att han gör det han gör speciellt bra. För det första jag tänker på när jag ser Tommy Waidelich staka sig igenom sosseriets skuggbudget 3.0 är ett barnprogram jag såg på som en liten parvel, i en TV-soffa i plysch framför en TV-skärm. Barnprogrammet då som jag tänker på nu är Staffan Westerbergs epos "Vilse i Pannkakan" - där Tommy Waidelich är Vilse och där Håkan Juholt är Storpotäten...

Tommy Waidelich gör sig mycket bättre bredvid mig på en pinnstol på Bishop Arms med en härligt skummande öl i näven, så där härligt avslappnad och ärlig som han var innan Håkan Juholt mot all vett och sans utsåg Tommy till ny finanspolitisk talesperson. Idag är han Vilse, när han stakar fram det alla som inte är analfabeter kan läsa från Tommys PowerPoint-presentation. Storpotäten Juholt däremot tar över föreställningen och lovar att lägga pengarna han tänker sno från lunchätare och löntagare på en fantastisk satsning på svensk barnfilm - mer "Vilse i Pannkakan", mer "Syster Yster". Detta följs upp med budskapet att man i en kärv ekonomi måste prioritera.

Det finns de bland mina medbloggare som säkert kommer att analysera herrar Waidelich och Juholts alla siffror ner i minsta decimal, och jag siktar därför in mig på varför det krävdes så många försök av huller och buller, av mischmasch innan sossarnas riksdagsgrupp godkände de pappersluntor som Juholt och Waidelich gång efter annan bar in. Detta är ju skuggbudget 3.0, och inte ens när media räknar en, två, tre - tredje gång gillt och KG Bergström reagerar vilt så verkar Waidelich tro på det han har presterat. Ingen geist, inget självförtroende och helt plötsligt förstår man varför det var så lätt för riksdagsgruppen att köra över Vilse och Storpotäten. Vilse Waidelich står som en blek skugga och ser rädd ut bredvid en motsägelsernas mästare Storpotäten Juholt...

Jag tror tyvärr inte att det är tillräckligt många som sitter och tittar på SVT2 eller någon av tidningarnas webb-sändningar från spektaklet inifrån Riksdagen. Det hade varit bra med jättemånga tittare med tanke på föreställningen kvalitet.. Ett tidigare trovärdigt alternativ i svensk politik som var emot RUT är nu för detsamma - men med skillnaden att en rik barnfamilj skall få mer subventioner än en fattig ensamstående man som undertecknad. Ett tidigare statsbärande parti har blivit statstärande när man underminerar tilltron till det att man en gång presterade i retorikväg om pigjobb inte längre gäller. Det kan inte vara lätt att vara sosse när ytlighet, floskler och inkompetens är de tre ledorden på vilket man bygger sin förnyelse.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Bloggar: Böhlmark, Högberg, HBT-sossen, Stenholm, Kent, Krassman

PARTIET HULLER & PARTIORDFÖRANDE BULLER

Där kom han med Tommy Waidelich vid sin högra sida och Carin Jämtin snett bakom till vänster, med en tjock lunta i sin hand - den som han själv stolt förkunnade var den färdiga skuggbudgeten. Juholt var jättenöjd med det som han och Tommy Waidelich hade jobbat fram, efter nio olyckor, tio sorger och elva bedrövelser. Med luntan i handen skulle Juholt och Waidelich möta sin riksdagsgrupp, vars gruppledare bara för några dagar sedan ärligt och rättframt kallade den dynamiska duons förslag till budget för en budget som inte höll måttet vare sig till form eller innehåll. Det var nu de skulle få godkänt, det var nu de äntligen skulle få visa att de kan när de vill...

Så kom de ut, alla de där folkvalda sossarna, efter nästan tre timmars brainstorming kring en budget som tidigare inte höll måttet vare sig till form eller innehåll och ännu en gång fick Juholt och Waidelich bakläxa. Det var inte tillräckligt bra, riksdagsgruppen var inte nöjda och bilden av inkompetens om man googlar borde numera vara en bild på Juholt och Waidelich.

Men den dynamiska duon lever inte i samma verklighet som vi andra. Juholt är utåt sett jätteglad att de sociala demokraternas budgetmotion får mer mediabevakning än regeringens dito. Att oppositionen lägger motioner och regeringen lägger propositioner verkar Juholt ha glömt bort i sitt tillstånd av ändlös glädje och massiv lycka över att media uppmärksammar sossarnas budgetprocess som det totala misslyckande det är. För det är ju därför Juholt får media för sin och Waidelichs budgetmotion, för att den läggs fram under kaos-artade omständigheter och utan att aldrig bli riktigt klar. Media uppmärksammar de sociala demokraternas inkompetens, inte deras satsningar eller skattehöjningar. Pressuppbådet jagar nya misslyckanden och inte nyheter om att det tidigare så vidriga RUT-avdraget får vara kvar även i sossarnas skuggtillvaro.

Juholt fattar i sin enfald inte att den media han och Waidelich nu får skadar sosseriet långt mycket mer än vad den gör nytta. Juholt är numera Sveriges svar på Bagdad-Bob när det kommer till skönmålande, och kanske var det han som smittade Baylan med åkomman där skönmålande och verklighetsflyende är de mest framträdande symptomen.

Tydligen var det ändå så illa att Juholt erkände att hans och Tommys första utkast till en skuggbudget var en röra, allt var huller om buller och ingen såg någon som helst struktur i den första budgetmotion som skulle bära herrar Juholt och Waidelichs signum. Det är talande att det socialdemokratiska ledarskapet av idag inte kan prestera mer än huller och buller, ostrukturerat nonsens, floskler och en textmassa som aldrig någonsin, någonstans eller någon gång verkar bli godkänd av de som skall stå bakom bokstäver och siffror. Hade jag varit sosse och nätrot hade jag redan nu krävt en extrakongress och ledarbyte, något annat hade varit hyckleri och tjänstefel. Sällan har en man gjort så många fel inför så många på så kort tid som Håkan Juholt, men han är nöjd och ler ändå...

Det är rätt talande för det socialdemokratiska partiet och ledarskapet att man numera tycker att det är jättekul när media målar bilden av Håkan Juholt som totalt inkompetent och verklighetsfrånvänd. Kanske beror det på att media allt som oftast ligger fel i sina omdömen, men att man nu har så rätt man bara kan ha...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2,
Bloggar: Böhlmark,

DET 16-TIMMAR LÅNGA ALTERNATIVET BIRRO

Det var då själva fan...

Hela morgonen har jag gått omkring och funderat över hur jag skall kunna vara precis så elak och kritisk som jag vill vara utan att för den skull jaga Marcus Birro från kontinenten. Så blev det ju förra gången Marcus Birro var i hetluften på de sociala medierna, när alla var elaka och dumma - och när Marcus Birro bestämde sig för att emigrera till Italien. Marcus Birro visade sig då vara en känslig man, en man som tog elakheter och påhopp på allvar, som inte orkade med smutskastning och osakliga påhopp. Igår kväll berättade samma Marcus Birro för KD:s valberedning att han minsann hade skinn på näsan nog att bli ny partiordförande för deras parti och frågan jag ställde mig var ifall Birro hade blivit spritt språngande galen, bara sökte mediautrymme eller verkligen inte hade en aning om hur vardagen ser ut för de högsta hönsen och de ståtligaste tupparna i svensk politik...?

Om Marcus Birro tyckte näthatet var jobbigt som författare, som bloggare, som journalist och krönikör så är det ingenting mot det han med största sannolikhet skulle ha fått uppleva ifall hans kandidatur hade tagits emot med öppna armar av såväl KD som TV4. Marcus Birro skulle med sin nedärvda känslighet var tvungen att fly mycket längre än till Italien när Aftonbladets ledarsida, några nätrötter och andra människor som vill KD illa hade satt igång sina drev. Marcus Birro skulle förmodligen hamna på Madagaskar eller Saint Helena, på Påskön eller längs Alaskas nordkust för att må bra igen. Men ändå, igår kväll så ville han kandidera till den post som Göran Hägglund har idag.

Nu blev ju den här Birro-kandidaturen en av historiens kortaste kandidaturer i timmar, minuter och sekunder. För efter sexton timmar tvingas samma Marcus Birro som sexton timmar tidigare stolt har tillkännagett sin kandidatur att välja mellan att leda KD eller Kvällsöppet på TV4 - och Birro valde Kvällsöppet. TV4-ledningen påtalade för den naiva och verklighetfrånvända mannen att det inte fungerade att leda ett debattprogram på deras kanal samtidigt som han gyttjebrottades med Mats Odell och Göran Hägglund om att leda KD. Birro valde ett jobb han säkert kan bättre än att helt plötsligt bli fullfjädrad politiker med en räv bakom varje öra. Birro valde själv att under sexton timmar göra sig själv till den mest omtalade mannen i svensk politik och en riksdriftkucku...

Det har sedan länge talats om en spänannde politisk höst, och den tycks med Birros kandidatur och icke-kandidatur att ha gått i gång på allvar. Det är något speciellt med politiken och kändisar från sportens, kulturens eller medias världar - som nu Birro, som Stefan Holm som Juholts problemlösare i frågan om barnfattigdomen, om Linda Rosings eget unika parti. In kliver människor som föraktfullt fnyste åt de som var aktiva i SSU eller MUF på gymnasietiden, eller som i fallet Holm tyckte det var mer utvecklande att utveckla sina tics än samhället runtomkring ribban och den tjocka madrassen. Engagemang kan man komma långt med, men det krävs ändå lite kompetens i politikens hantverk för att bli en bra politiker.

Politiken blir som en fars med sådana händelser som Birro-inhoppet i KD:s ledarstrid, och jag tycker att det är jättekul. Det som inte var lika kul var att Birro valde Kvällsöppet framför KD när han tvingades välja. Jag hade sett fram emot att ha skärskåda Birros inställning i de frågor där KD fortfarande sticker ut. Birro själv skulle nog däremot önska att han aldrig någonsin, någonstans eller någongång hade kommit på idéen att bli politiker och kanske var det därför valet blev så enkelt när han hade grubblet om rampljus och näthat i sexton timmar - ett val där Kvällsöppet var mer givande än Kristdemokraterna...

Fotnot: Har ändrat i texten - hade hjärnsläpp och kallade Marcus för Peter. Förmodligen för att jag struntade i lunchen... Tack till de som så snällt påtalade detta, och speciellt till Dennis i Oxelösund.

Länkar: AB, Expr1, Expr2, Expr3, DN, SvD,
Bloggar: Svensson,

DET INKOMPETENTA ALTERNATIVET JUHOLT

"VU behandlar vårt budgetförslag. Tommy går igenom varje område i detalj. En politik för att bygga Sverige starkt. Det här kommer att överraska många. Nystart för Sverige. Rättvisa, kunskap, jobb. Investeringar. Högre ambitioner för Sverige." Orden är Juholts egna och saxade från Facebook, och frågan är nu akut - lever Juholt i en parallell verklighet där allt går som på räls när andra ser urspårningar och frontalkrockade röda godståg på det eftersatta järnvägsnätet? Är det något som överraskar många så borde det vara Juholts kroniska flykt från verkligheten...

Det är lätt att följa Juholts umbäranden när det kommer till de sociala demokraternas skuggbudget på Facebook. Juholt och Waidelich har tydligen jobbat jättemycket och jättelänge med sin budget, en budget som av SAP-gruppledaren i Riksdagen sågades som ren rappakalja, värdelöst och undermåligt. Detta trots att sossarnas dynamiska duo Juholt och Waidelich hade gnuggat varandras geniknölar så att det nästan började brinna. Läser man Juholts Facebook-flöde så handlar allt de senaste dagarna om hur fantastiskt bra arbetet med skuggbudgeten har gått. Frågar man däremot en hyfsat insatt sosse så skakar de på huvudet samtidigt som tårarna börjar rinna ner för kinderna medan läpparna darrar så där så man bara vill kliva fram och ge en empatisk kram. Cirkus Libyen får sin naturliga uppföljare i Cirkus Skuggbudget, och när pajasen står mitt i manegen och ler så gråter alla andra.

Inkompetensen slår nya rekord för varje dag som går, Juholt berättar att han efter ett halvår minsann inte har lyckats formera sitt eget lag och bilden av det svaga ledarskapet får en yvig mustasch. Men i Juholts egna ögon är allt frid och fröjd när den egna gruppledaren tvingar fram förändringar i skuggbudgetens elfte timme och när de svarta rubrikerna i media handlar om att Juholt och waidelich backar in i framtiden med sin höga ambitioner i bagageutrymmet. Trams är vad det är, när en ledare blundar för verkligheten och berättar sin egen version - en version som ingen annan tror på...

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, Expr,
Bloggar: Moderat-Martin, Hökmark,

DET OSPÄNNANDE ALTERNATIVET ODELL

Så har han klivit fram ur kulisserna för att utmana Göran Hägglund som ordförande för KD, mannen som tillsammans med Littorin satte fart på ett av de senaste nya orden i svensk politik - "Tobleronepolitik" och Mats Odell alltså. KD får leva sitt inre liv som de vill och behagar men som vänligt sinnad allianskompis är det nästan så att jag börjar gråta över spektaklet i det minsta av Alliansens partier...

Det har sagts förr och av fler än mig - det är inte Göran Hägglund som är KD:s problem i utomstående betraktares ögon. Problemet är en politik och en retorik som inte bär många spår med den övertdliga politik som skördade stora kristdemokratiska framgångar med Alf Svensson som överstepräst. Då tydligt och spännande - nu otydligt och inte tillräckligt tilltalande. Men Göran Hägglund är trots allt det mest spännande ett tillsynes ospännande parti.

Men det finns uppenbarligen de som tycker att splittrande är mysigare än enande, och som tycker att Mats Odell av alla färgglada kristdemokrater att kliva fram och ta över. "Göran Hägglund kan inte kristdemokraterna" skrivs det på SvD Brännpunkt och frågorna är två. För det första, skall det verkligen behövas att någon som enar ett parti som krympt ihop och som numera rimligtvis bara borde kunna innehålla en falang? För det andra, kan stockholmaren Odell ena ett parti som har sin starkaste väljarbas i Hägglunds hemtrakter?

Mats Odell är säkert en kompetent politiker, och kanske skulle han ha gjort sig bra som ledare vid en annan tidpunkt än nu. Idag är Mats Odell ungefär lika spännande som om sossarna hade valt Sven-Erik Österberg eller som om Centern hade valt Andreas Carlgren till sina nya ledare. Mats Odell är lika ospännande i mina ögon som Thorleifs senaste CD, eller som kallt kok-kaffe med en torr skorpa till morgonfikat. Mats Odell kommer inte att kunna lyfta sitt parti en promille mer än vad Göran Hägglund dagligen kämpar för att lyckas med.

Vill KD verkligen gå tillbaka i tiden, dö med ett nostalgiskt flin på läpparna och drömma sig till den tiden då 4%-spärren kändes lika avlägsen som Frälsarens återkomst skulle man kunna försöka locka tillbaka partiets egen frälsare från Bryssel. Alf Svensson är allt det som Odell inte är, men på samma gång precis detsamma. De är politiker med framtiden bakom sig, och om KD fortsätter underminera sin väljarbas och sin ledares position på ett synnerligen masochistiskt sätt så kommer man lyckas med bedriften att jaga Göran Hägglund in i historieböckerna och med honom även partiet KD...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, AB, Expr
Bloggar: Böhlmark, Ekonomisten, Hagbom, Krassman, Lidby

PÅ SJU ÅR KAN MAN BLI JÄTTETRÖTT...

"När Maud avgår tror jag vi får en ung kvinna med såna här lökar istället Fredrik..."

Svenskan inleder sin långa artikel om fem långa år av ett Allians-styrt Sverige med meningen "Det är fem år sedan Alliansen tog över Sverige" och det låter ungefär lika dramatiskt som om det vore den statskupp som sossarnas partisekreterare Marita Ulvskog ville ha det till...

Själv tycker jag att det hade varit mer korrekt att fokusera på att det faktiskt är sju år sedan Alliansen lanserades som ett nytt alternativ till det tidigare enda pålitliga alternativet i svensk politik när det kom till konsten att styra ett land. Under min uppväxt hade borgarna, som "vi" kallades på den tiden fått chansen att styra landet under socialdemokratins Palme-era - och varje gång hade regeringarna rasat ihop under bördan av internt gnabbande och gnällande. Fälldin, Bohman, Ahlmark blev Fälldin, Bohman, Ullsten och senare bara Ullsten. Trots misslyckandet att hålla ihop en regering så lyckades man vinna valet igen och Ullsten blev återigen Fälldin, Bohman och Ullsten för att ännu gång misslyckas när Fälldin och Ullsten blev av med Bohman.

Det var bilden av borgerligt styre hos en majoritet av svenskarna i de generationer som kommit att bli socialdemokratins ryggrad i väljarkåren. Tre partier som inte kunde hålla sams, som splittrades, blev kompisar igen och lämnade varandra igen - det var den samlade borgerligheten. Att Carl Bildt under tre år faktiskt höll ihop en ännu större regering betydde ingenting alls i synen på de orödas förmåga att styra och ta ansvar. Efter sju år med Alliansen varav fem år som styrande så är bilden en helt annan. Idag är det socialdemokraternas förmåga att styra som ifrågasätts, där det rödgröna samarbetet i sig blev en av de mest avgörande punkterna när man skulle bortförklara den andra valförlusten mot Alliansen. Att Mona Sahlin blev tvungen att bygga ett lag med Ohly i laguppställningen kvaddade möjligheten att vinna tillbaka makten och härligheten.

Sossarna kan inte längre förlita sig på att styra själva, när man har blivit ett parti som alla andra - förvisso ett av de två största men inte längre överlägset störst. Sossarna är de vars oppositionsretorik ständigt tangerar floskelnivåer rent retoriskt, där sossarna tidigare sågs som ansvarstagande ser väljaren idag ett oansvarigt parti som lovar allt åt alla, guld och gröna skogar alltid - oavsett låg- eller högkonjunktur. Alliansen har fått dagens sociala demokrater dit man vill, och det är idag svårt att ta Juholt och Waidelich och deras parti på allvar längre...

Någon som man däremot tar på allvar är Alliansens överstepräst, den överallvarliga statsministern Reinfeldt och hans högra hand Anders Borg. Alliansen första fyra år vid makten var en framgångssaga när det kommer till icke-socialistiskt styre av Sverige, som majoritetsregering och med en diger bunt av ambitioner att faktiskt förändra ett Sverige som behövde förändras. Men när reformagendan var slut, när ambitionerna hade uppfyllts - vad fanns det då? Ingen Allians 2.0 där de fyra partierna snackade ihop sig inför framtiden och fördjupade vänskapen ännu lite mer, inga nya visioner och ingen ny politik. Alliansen gick till val 2010 på att hålla Ohly borta från Rosenbad och på att fortsätta ungefär som man hade gjort tidigare. Inget var, inget var spännande men tack vare Sahlin och Ohly gick det ju bra ändå.

Alliansen av idag är Alliansen 1.01 ungefär, när vi i fotfolket helst hade haft Alliansen 2.0 eller 3.0 framför ögonen när vi tittar på det enda trovärdiga alternativet när det kommer till att styra Sverige. Alliansen idag tar ansvar, men man har inga andra ambitioner än att ta ansvar. Alliansen är idétrött, och det som var förändringsvilja 2006, 2007 och 2008 är 2011 bara förvaltningsvilja. Det behövs en nytändning, det behövs ett omtag - det behövs friskt blod och hoppet står idag till Annie Lööf och Centerpartiet. Ett kaxigare Centerparti, ett KD som fattar att det är politiken och inte ledaren som är problemet, ett nytt Moderat parti som inte kastar allt gammalt på soptippen i ambitionen att vara alla till lags och ett Folkparti som inte bara upplevs som ett skolparti - fyra partier som sätter sig ner tillsammans och tittar in i framtiden, glömmer här och nu, och det kan finnas hopp för framtiden.

Idag spelar Alliansen man sina kort så uselt att till och med en pajas som Juholt och en fars som sossarna är ett alternativ för en tredjedel av svenskarna - så vakna upp, vakna till och börja leverera visioner och inte bara ansvar...

Länkar: SvD1, SvD2,
Bloggar: Moberg, Andersson, Röda Berget, Kent, Westerholm, Böhlmark, Weiman, Svensson

HÅKANS HELGMÅLSRINGANDE NUMMER 5

God å glad, Kexchoklad...

"Hur mycket tål ett parti egentligen?" skriver Lena Mellin i dagens Aftonbladet, tidningen som är det närmaste ett partiorgan man kan komma i media-Sverige. Partiet som Lena inte vet hur mycket det tål är Socialdemokraterna, och har hon inte varit hatad redan innan av de mest enögda sossarna så är det nog snart dags att knalla upp till SÄPO och börja diskutera hotbilder och livvaktsskydd för den kvinnliga politiska expertkommentatorn...

Lena Mellin gjorde en analys timmarna efter att Håkan hade klubbats igenom som och hyllats i sin nya roll som partiordförande Juholt. Antingen skulle det bli succé, eller så skulle det bli fiasko - och får Lena Mellin analysera läget idag så är fiasko närmare än succé. Som utomstående betraktare är det bara att hålla med, trots att Juholt ser glad och harmonisk ut på bilden ovan som är saxad från hans Facebook-sida idag. Bilden av politisk vindflöjel sitter där, av en man som säger en sak utåt och gör en helt annan i verkligheten och som lovar allt åt alla men bara lyckas få fram litegrann åt några få. Juholt har bäddat för sin situation helt själv, en situation där Juholt och hans nya Östros - Waidelich - får höra att deras skuggbudget är mindre värd än pappret de har kluddat ner sina siffror på.

Vänsterfalangen som spelat köttflöjt till Juholts floskelorgie och alla hans löften om allt till alla alltid hotar nu med myteri om man skall tro på Aftonbladets likhundar till journalister. Det är inte bara i KD som krisen är tydlig just nu, och problemet för sossarna är att när KD pratar om förnyelse på ledarplanet och i politiken så har man redan bytt ledare och fått en som snackar förnyelse men kör i samma gamla hjulspår.

Juholt har det inte så roligt just nu, trots att han ser så glad ut när fotografen dokumenterar hans insats på Västertorps marknad denna underbara lördag, den första i oktober. Kanske är det för att Carina Moberg, sossarnas gruppledare i riksdagen sågade Juholts och Waidelichs skuggbudget i höjd med fotsulorna som Håkans aktivitet på de sociala medierna har gått på sparlåga veckan som gick? Kanke är det för att vänsterfalangen hotar med myteri och verkar leva för att underminera varje ny partiordförandes politiska hantverkande som inläggen på Facebook har varit så få?

Men jag kör min genomgång ändå, med ännu högre ambitioner om att lära känna den politiska motståndaren för att därigenom få svagheterna bekräftade och kanske möjligtvis hitta någon styrka hos Juholt som kan vara bra att känna till. Återigen grottar jag ner mig i Håkan Juholts liv på Facebook för att förstå vem han är och varför han är som han är. År 2014 måste vi förstå oss på Håkan Juholt, om han inte har hunnit bli en ännu tydligare parentes i SAP:s historieböcker än företrädaren. Att följa Juholt på Facebbok är en del av att lära känna motståndaren, så varsågoda - Håkan Juholts vecka på Facebook...

110926 kl 12:41: "Vid premiären för Les Misérables på Malmö Opera. Läs artikeln om de paralleller som man köra med dagens samhälle" och läs för all del gärna Juholt pompösa försök på att vara kulturskribent på Sydsvenskan här.

110928 kl 15:36: "Väldigt givande samtal och diskussioner på Ångströmlaboratoriet på Uppsala universitet om innovationer och betydelsen av att forskning omsätts i experiment o labb. Här ligger framtiden för industri i Sverige och vår konkurrenskraft. här finns mkt att göra."

110928 kl 17:56: "Radio Uppland om vår politik för bostadsbyggande och satsning på infrastruktur. Det ger jobb och välfärd. Idag hämmas landets tillväxt av bostadsbrist och dålig infrastruktur"

110928 kl 20:37: "Regeringen har medvetet förstört A-kassan och sjukförsäkringen. Båda ska repareras. Idag har endast 4 procent av de arbetslösa 80% i ersättning. Det är skandal. Vi kommer behöva bygga en ny à-kassa som är en omställningsförsäkring där 80% av löntagarna ha 80% i ersättning. Det är en förutsättning för omställning o tillväxt. Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten" skriver Håkan och är det bara jag som känna ångesten och desperationen i slutklämmen...?

110929 kl 15:30: "Riktigt bra diskussioner och beslut om vår budget i riksdagsgruppens styrelse idag. Några möten kvar. Helheten presenteras nästa v. Politik för jobb o tiden på jobbet, kunskap, byggande. Nystart för Sverige. Sedan besök på Polismuseet."

111001 cirka kl 12:30: "Många trevliga samtal på Västertorps marknad idag. Så många som delar vår önskan om ett Sverige med högre ambitioner. I ett kärvt ekonomiskt läge är det än viktigare att använda skattemedlen rätt. Nu fortsatt arbete med budgeten."

...och där tog det slut. Inte mycket aktivitet alls. Mycket om att jobba med budget, en process där han och Tommy redan har fått bakläxa en gång. Det talas om myteri och fiasko, ungefär sådant man kan förvänta sig när det gamla statsbärande partiet bara kan komma överens om en nödlösning. Ärligt talat så tycker jag lika synd om Juholt som jag tycker att det här är jätteskoj!

Länkar: AB1, AB2, DN
Bloggar: Högberg, Västros, Böhlmark