TIO SJÄLVKLARHETER - MEN JAG ÄTER VIDARE

Det är med skräckblandad förtjusning och med morgon-ribba jag en dag för sent läser Magdalena Ribbings elva punkter för lite mer vett och en ännu större etikett i den trafik som transporterar oss kollektivt. Det är elva punkter, där jag har lite olika synpunkter på tant Ribbings tyckande och tänkande - något jag utvecklar lite längre ner...

"Ååååhhhh, åka pendeltåg... Jag är en loser baby. Jag har inget körkort!" sjöng Markoolio och satte tummen i mitt öga som den loser jag är. Att åka kollektivt är något jag måste göra, ingenting jag vill jämt och ständigt. Många andra åker pendeltåg trots att de inte är losers, för att köerna på E4/E20 är katastrofala och det är lite mer bekvämt att kunna sitta och sova i en halvtimme på väg in till den stora staden.

Men i egen bil kan man bete sig precis som man själv vill, utan att faktiskt behöva ta hänsyn till att det finns några tiotal andra, okända medmänniskor i närheten att ta hänsyn till. I förarsätet, i din bil kan du vara hur respektlös som helst - och det är det jag saknar ibland längs den blåa linjen in mot den större staden eller på pendeltåget ut från samma stad. Jag blir hämmad, jag kan inte vara mig själv...

Att följa Ribbings elva budord är för mig en omöjlighet, och det jag har svårast med är att låta bli att äta på tuben, bussen eller pendeltåget. Att äta "on the go" tillhör min vardag och jag vet inte hur många gånger som jag dragit i mig två av McDonalds Cheeseburgare under resan hem eller någonannanstans. Jag behöver näring, jag behöver min mat och det passar ofta bäst att ta den då jag har tid - under resan. Naturligtvis tar jag ansvar för att mina medtrafikanter inte får ketchup sprutade över sig, och skulle jag råka tappa colan på någon så kommer jag naturligtvis att slicka upp drickan.

I övrigt så håller jag med Ribbing om det mesta. Jag stör mig otroligt mycket på de som i en knökfull buss har satt sig på sätet närmast mittgången och placerat sin väska eller matkasse på sätet bredvid, med en tydlig markering om att "ingen får minsann sitta bredvid mig! Stå ditt fanskap!" Att fötter på sätena också är ett aber som jag retar upp mig på är också naturligt, men fötter på sätena minskar medan dubbelsittarna ökar.

Att inte kunna hålla ordning på sina ungar är också något som kan framkalla ångest hos mig under resandet. Bångstyriga och respektlösa ungar, eller varför inte en hel dagisgrupp på väg hem från någon utflykt när allt man vill är att ha lite lugn och ro på väg hem - och så var den dagen förstörd. Helgerna är värre än vardagarna av förklarliga skäl, men plågan densamma när konfrontationen mellan en trött yrkesarbetare och 12 ungar med olika bokstavskombinationer uppstår längst bak i en redan knökfull buss...

Men det finns något som är betydligt värre än de små barnen, och det är de större barnen - de så kallade ungdomarna. Fostrade i en miljö där dokusåpan sätter normen så är det alltid så att ett gäng tjejer i de yngre tonåren, som klär sig som kvinnor men pratar som neanderthalare skall höras mest och synas mest i kollektivtrafiken. Hörs man inte, och syns man inte så finns man ju inte - det är något som program som Big Brother, Paradise Hotel med flera har fått våra ungar att inbilla sig. Alltså så hörs de, alltså så syns de.

"Bah, liksom, öh, liksom, å han bah, sa liksom att hon bah liksom, å fan vad snygg han var liksom, typ" i tio minuter i ett "normalt" volymläge för dagens ungdom, från Sundbyberg till Centralen och jag är kvaddad. Frågan är vilken förhörsledare som behöver en stark lampa och tumskruvar för att plåga någon till ett erkännande när det finns svenska ungdomar? Lås in ett härdat förhörsoffer på en blåbuss full med gapande tonåringar och sanningen lär komma...

Jag stör mig på mycket, andra kanske stör sig på mig när det sitter ett fläskberg på sätet mittemot och äter onyttigheter som luktar starkt. Kan jag kräva av de som dubbelsitter att börja förstå att alla vill sitta? Kan jag begära av ungar och ungdomar att de skall vara knäpptysta? Det är ett givande och tagande, och frågan är om en plats där olika individualister tvingas umgås kollektivt någonsin, någonstans eller någongång kommer att kunna bli en plats där fred och försoning råder. Jag tvivlar.

Länkar: SvD1, SvD2

DAMBERG UT UR DE RÖDA DRAPERIERNA...?

Mikael Damberg, socialdemokrat sedan den spermie och det ägg blev ett och blev den Mikael Damberg som nu träder fram ur de röda draperierna för att berätta att han vill ta ansvar för sitt parti. Tacka fan för det, för i samma stund som ägget fick oväntat besök så blev även den där celldelningen ett med Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Damberg är avlad ur socialdemokratin, fostrad i densamma och har inte haft något annat vettigt i livet att göra än att viga sitt liv för Rörelsen. Politikeradel kallas det visst...

Det hedrar Damberg att han iallafall har förmågan, om än lite väl luddigt och med en uppdatering på Facebook, att tillkännage att han ställer sin egen person till förfogande för att ta ansvar för ett parti som verkligen behöver någon som tar ansvar för det. Om sedan Damberg är rätt person att ta ansvar för det politiska och ideologiska konkursboet är en fråga som de socialdemokratiska kongressledamöterna får avgöra om knappt en månad - det är ingenting jag skall ha några synpunkter på.

Mikael Damberg har gett mig en frukostpåse, inte alls den typ av frukost jag brukar äta men ändå. Han stod där vid en av tunnelbanenedgångarna i Sundbyberg och delade ut små frukostpåsar kryddade med politisk propaganda under valrörelsen för EP-valet ifjol. I påsen låg det ett äpple, en liten juice och en liten knäckebrödsmacka samt sosse-retorik när den var som sämst men det var väl ändå tanken som räknades?

För där gick jag, iförd min gula moderata kampanj-jacka och delade ut moderata flygblad utan tilltugg när herr Damberg tyckte att även jag skulle få en annan frukost än en iskall Orangina med en rykande varm Toscasnäcka från Pressbyrån. Jag försökte få Dambergs påsar att framstå som röstköp, när jag egentligen skämdes för att allt jag hade var några ord om politik på en tråkig papperslapp medan Micke Damberg hade hela famnen full av små påsar med sådant folk gillar att få. Damberg delade med sig till mig trots att han borde ha förstått att han kunde glömma att min röst skulle vara tillgänglig för hanses parti...

Skulle Damberg bli vald till ny partiordförande så är det ytterligare en sosseledare som jag lyckats besudla genom att ta personen i fråga i handen. Jag har skakat Olof Palmes hand, likaså Ingvar Carlssons och Göran Perssons i olika situationer och min hand har ännu inte gått i nekros. Men Mona Sahlin har jag aldrig fått komma nära, eller så var det så att hon satt för kort tid för att komma mig inpå livet.

Skulle Damberg bli vald till ny partiordförande så får sosseriet en ledare som jag kommer att ha väldigt svårt att hitta angreppspunkter på och driva med. Damberg är så präktigt korrekt att jag blir lätt illamående, så fostrad för att axla den roll han nu säger sig vilja axla att det blir närmast omöjligt att vara rolig på hans bekostnad. Mikael Damberg skulle kunna vara ett bra val för socialdemokratin, men det säger jag bara för att han bjöd mig på frukost i "Tuben". Frågan är om socialdemokraterna själva har vett att ta hans erbjudande på allvar...?

Länkar: SvD, SvD, DN, AB, AB, AB, AB, Expr

Bloggar: Högberg, Andersson, Johansson

GÄSTBLOGG - JOHAN HEDIN: TA BORT VÄRNSKATTEN FÖR ATT DET ÄR RÄTT!

Johan Hedin, en av mina absoluta favoriter i Centerpartiet skickade över ett gästblogginlägg som han ville ha ut, och eftersom det var längesedan någon berikade den här bloggen med en gästblogg så var jag inte sen att nappa.

Dessutom är det ju så att det som mannen bakom bloggen Peace, Love and Capitalism skriver är ett inlägg som jag ställer mig bakom närsomhelst och överallt, och lite lätt bedrövad över att mitt parti inte ser på värnskatten på samma sätt. Att vägra ta in denna gästblogg blev därför helt omöjligt, och jag tackar samtidigt Johan för att han gav mig ännu lite mer tid att samla inspiration för något eget-producerat.

Så varsågoda kära läsare, Hedins gästblogg...

"Som trogen läsare av Tokmoderatens förträffliga blogg är det en stor ära att få gästblogga här. Inte för att att Tokmoderaten bad mig om det, men för att jag helt enkelt vill och på vinst och förlust sände honom detta inlägg! Om du läser det just nu verkar det som att det funkade... :-)

Den främsta anledningen att jag vill gästblogga här är för att nå moderater med mitt budskap. Vi är ju liksom ihop, Moderaterna och vi i de andra borgerliga partierna, inom ramen för alliansen. Det är en varm och fin relation och vi lyckas med fantastiska saker tillsamman. Som med alla förhållandet uppstår ibland små fartgupp som man måste ta sig över och jag har nyligen lärt mig en fantastisk metod när det gäller att hantera sådant i relationer: man pratar helt enkelt om det.

Jag har all respekt för att folk tycker annorlunda än jag och förstår att vi måste kompromissa, även om svåra saker emellanåt. Vi samsas i en allians som ska vara bred nog att rymma två ideologier som i många stycken står i konflikt med varandra: Konservatism och Liberalism. Nya Moderaternas sätt att hantera det hela är väl kanske helt enkelt att tona ner den ideologiskt drivna diskussionen. Mot bakgrund av valframgångar och opinionsstöd verkar det ju faktiskt vara en klok strategi.

Icke desto mindre tror jag att man förr eller senare måste börja ta ut de ideologiska svängarna för att kunna fortsätta att vara intressanta för väljarna. Hittills har det liksom räckt att ”inte vara socialistisk”, men det är en lycka som inte kommer att vara för evigt. I takt med att de socialistiska idéernas politiska krafter, som t ex Socialdemokraterna, förlorar sin relevans kommer tillgången på politisk energi utvunnen ur motstånd mot socialismen bli allt svagare.

Nu är skattelättnaderna genom avskaffandet av förmögenhetsskatten och jobbskatteavdragen mycket välkomna reformer. Genom dessa återförs makt från staten till människan och sådant värmer alla liberala hjärtan. Den enda synpunkten man kan ha på detta är att skattesänkningarna alltid måste motiveras ekonomistiskt, att för höga skatter hämmar tillväxt och att vi måste sänka dem för att folk ska få jobb.

Det stämmer förvisso, men tyder samtidigt på att staten fortfarande är norm. Att människors pengar inte riktigt är deras egna, utan att staten alltid har större rätt att bestämma, även om det naturligtvis är välkommet att staten tar lite mindre än vanligt när den tar sig rätten att gräva i våra fickor.

Att rakryggat ställa sig upp bakom medborgarna skulle inte bara vara det moraliskt riktiga, utan även politiskt. Genom att i praktisk politisk handling anträda detta gigantiska perspektivskifte kan vi lämna Sossarna bakom oss för överskådlig framtid.

En lämplig manöver vore exempelvis att ta bort den så kallade ”värnskatten”. Det är en budgetmässigt praktiskt taget meningslös skatt (ca 4 mdr) som endast tillkommit i egenskap av ett retoriskt instrument: Människor accepterar statens övergrepp mot deras plånböcker i högre utsträckning om övergreppen mot någon annans bara är större.

Min önskan vore att det i opinionen största partiet kunde göra denna opinionsbildningsinsats nu, ta bort värnskatten och motivera det enbart utifrån moraliska argument: Det är BRA att folk jobbar hårt och smart och blir rika. Sådant ska uppmuntras, inte bestraffas."

Länkar: SvD
Bloggar: PLC, Ekonomisten, Salems starke man

Det vackra fotografiet ovan är taget av Per Hagwall.

BERLUSCONIS BRAVADER I BÄDDEN...

Om svensk politik är tråkig så är den italienska betydligt mer... spännande? För medan det partiet i Sveriges Riksdag som skall framstå som det statsbärande ditot leker tysta leken och medan det som en gång var det statsbärande partiet leker hela havet stormar så har man Italien en regeringschef som misstänks för att leka med småflickor.

Silvio Berlusconi är i mina ögon en rätt vidrig och sliskig typ, problemet är bara att det är han som företräder den politiska inriktning som jag tror Italien behöver för att kunna komma ur krisen. Med det menar jag naturligtvis inte att var och varenda solariebränd, hårtransplanterad, tandblekt och översexuell snuskgubbe som bor i stövelns rike skall köpa sex av minderåriga för att ta Italien ur krisen - alls icke. Italien behöver socialdemokratin lika lite som Sverige, lika lite som Storbritannien eller Frankrike - Italien behöver mer frihetliga alternativ...

Men vad felar då denna man som gång på gång kör sin egen variant av "Dirty Dancing" i ett italienskt klaver utanför Colosseum? Varför gör han samma fel gång på gång, och förstärker bilden av sig själv som sexmissbrukarnas överstepräst? Förmodligen för att han är spritt språngande galen och tror att han kan komma undan med allt han gör och allt vill göra. Funkar det inte med att tala eller prata sig ur situationer så kan han ju alltid försöka köpa sig ur desamma med sin tunga peninngpung.

Italien är ett annorlunda land, ett land där häradsbetäckarna har hög status trots att det erotiska hyckleriets högborg har sitt tempel mitt i Rom. Italien är ett land där det är manligt att sätta på massor med kvinnor, och det har ju Berlusconi även erkänt att han gör frekvent. Hans popularitet bland de andra italienska män som avundas sin ledares spontanitet och förmåga att lägga det täcka könet på rygg eller i spagat fungerade så länge de inbillade sig att den gamle snuskgubben lyckades med detta tack vare sin charm.

När nu nyheten kommer att det kan vara så att Berlusconi faktiskt måste köpa sex - och dessutom köper sådant som inte ännu är moget - så lär Berlusconis saga som det moderna Italiens "Duce" vara över. Jag vet inte om italienarna skall skratta eller gråta, men Berlusconi har satt en bild av Italien världen över som ingen italienare borde vara nöjd med. Landet var som ett dåligt skämt redan Berlusconi, nu är det också ett snuskigt dåligt skämt...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB, Expr

KRIS, HAVERI, FIASKO - PARTIET UTAN LIVSLUST

I ett land där det händer ungefär lika mycket politiskt som erotiskt i nunnornas sovsal skall man vara glad över att det finns ett parti som sysselsätter de politiska journalisterna och de bloggare som tycker att politik är det roligaste som finns att skriva om. Utan socialdemokratins kris och haveri skulle jag knappast ha haft inspirationen att fortsätta skriva, utan Mona Sahlins avhopp och jakten på en ny transparent partiordförande hade livet varit så mycket torftigare...

I dag presenterar så den 52-hövdade kriskommissionen sin analys över varför det gick käpprätt åt helvete för "Rörelsen" i valet för nästan ett halvår sedan. Kriskommission förresten, hade inte namnet haverikommission passat bättre? För är inte socialdemokratins nuvarande tillstånd ett haveri i svensk politik så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Man finns där i bakgrunden, utan ledning eller ledare, utan politik eller idéer, utan några som helst ambitioner att faktiskt opposition. Man finns där, sosseriet, utan att ge ifrån sig några som helst livstecken.

Tänker man tillbaka ett år så är det svårt att förstå att det är samma parti som vi ser nu som då, egentligen. Visst, deras formella ledare kröp till korset under ett förtroenderåd och berättade att hon, Mona Sahlin, hade gått till val på en politik hon inte trodde på. Då är det ju lite svårt för väljarna efter valet att förhålla sig till ett parti som säger en sak, tänker en annan och tycker en tredje. Socialdemokratins stora aber är att man utvecklats till ett parti som bara vill ta makten och behålla densamma - med vilka medel som helst och utan några andra visioner än att sitta vid rodret. Bilden av det maktfullkomliga partiet, partiet utan ödmjukhet, partiet som vill lära medborgarna hur de skall leva sin liv har etsat sig fast hos väljarna. Idag skördar socialdemokratins kriskommission det man sått under en herrans massa år vid makten...

Lena Mellin tillhör väl inte de skarpaste besticken i den bestickslåda där alla de bestick som är den politiska journalistiken. När Lena Mellin igår gjorde en Sören Holmberg och berättade att valet 2014 var kört för sossarna så förstärkte hon den bilden ännu lite mer. Det går att lära av andras misstag också, det borde Lena Mellin ha tagit till sig. Kört kan det vara efter klockan 20.00 på valdagen, men dit är det långt - väldigt långt - och mycket kan faktiskt hända som påverkar sosseriet i en annan riktning.

Valet 2014 är inte kört för sosseriet, inte ännu. Visst, det ser mörkt ut, och det ljus som dyker upp någonstans någongång får aldrig någonsin leva vidare - det finns alltid någon Ibbe eller Andnor där för att blåsa ut det. Men precis som vi moderater i dag lever hyfsat gott på grund av motståndarnas uselhet så kan även den dagen komma då socialdemokratin inte behöver göra mer än att bara finnas till, ledda av en transparent och intetsägande partiledare för att nå sina framgångar på vår oförmåga att vakna till liv och leverera de relevanta lösningarna på väljarnas vardagsproblem.

I dag syns vi inte, i dag hörs vi inte och det kommer en dag då vi får lida för vår senfärdighet under sosse-haveriet. Vaknar vi inte nu kan vi står där yrvakna 2014 och få lida för att vi bara tittade på när vår huvudmotståndare havererade. Det var en tid vi hade behövt för att skjuta in oss på vår framtid som nu har passerat och som vi inte får tillbaka. Hur skönt hade det inte varit att leverera en ny politik för en ny framtid medan socialdemokratin inte ens var på det klara med hur framtiden ser ut eller vilken politik de skall anamma och under vilkt ledarskap? Då hade möjligtvis Lena Mellins profetia haft bättre bärighet än Sören Holmbergs dito från 2007 då Alliansen var rökt...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Expr1, Expr2
Bloggar: Kent, Ekonomisten, Böhlmark (älskar rubriken!), Röda Berget, Högberg, Munkhammar, Moberg

OM KRISKOMMISSIONER OCH KOMMANDE KRISER

Socialdemokratin är i kris. Så har det låtit sedan valnatten, och i takt med att det gamla statsbärande partiet har fortsatt att krisa så har partiets kris bara blivit djupare och djupare. Sosseriets gamla strukturer tillsatte en kriskommission med så många kommissionärer att man började fundera på ifall alla de 52 krisanalytikerna skulle kunna hitta några beröringspunkter där de kunde sätta fingret på problemet.

I dag får vi veta att de, sossarnas kriskommission, faktiskt har lyckats med att vara relevanta, att den stängda kriskommissionen visar en tydlig öppenhet med vad som felar i en Rörelse som inte längre rör sig. På fråga efter fråga gör man upp med sig själva, och man berättar en sanning som måste berättas på punkt efter punkt. Allt det som gräsrötter, nätrötter och en alternativ och öppen kriskommission har lyft fram på olika sätt lyfts nu fram i dagsljuset av den 52-hövdade partisanktionerade kriskommissionen.

Behöver jag säga att jag tycker att de är rätt ute? Behöver jag ge uttryck för min beundran över en öppenhet som måste göra ont? Behöver jag vara tydlig med att jag tror att det ändå blir över-jävligt jobbigt för sosseriet att försöka förändra allt det som gått snett när stoppklossarna finns överallt och när stelbentheten slagit rot överallt? Behöver jag återigen ventilera min åsikt om att det lär krävas ett starkt och kraftfullt ledarskap för att väcka liv i ett döende parti? Behöver jag påpeka att jag inte ser det ledarskapet någonstans, någongång eller någonsin i de processer som nu andas vankelmodighet - samma vankelmodighet som är orsaken till att man behöver ha 52 hjärnor för att berätta det som en enskild bloggare har berättat sedan valnatten...?

Bara några veckor återstår innan vi får veta vem som väljs till Monas efterträdare, och ännu har ingen utom möjligtvis Ibrahim Baylan, Berit Andnor och den som skall få ta på sig ledartröjan ett humm om vad som väntar. Vem det än må bli så är uppgifterna som ligger framför den nya ledaren av fruktansvärda dimensioner. Det skall hittas på nya sätt att jobba, man skall lansera en ny politik som faktiskt också tilltalar väljarna och som förhoppningsvis också tror på själva och det skall enas ett parti som splittrats i sina falanger ännu lite mer under Golgata-vandringen sedan valnatten. Frågan är om man skall gratulera den som vinner maktkampen eller sända sin kondoleanser...?

Idag kommer det även en ny undersökning från United Minds som visar på att socialdemokraterna slår nya, historiska bottenrekord men där även vi moderater rasar rejält. Det är en opinionsundersökning som är precis lika opålitlig som vanligt, men som jag ändå känner att den ligger rätt så rätt. Våra mindre allianssystrar och alliansbröder ökar, men inte lika mycket som vi moderater minskar - och är det egentligen så konstigt? Våra tidigare framgångar har varit beroende av en usel opposition och oppositionen är fortfarande lika usel och skadeskjuten.

Men det är ingen nyhet längre att socialdemokratin är ett parti utan politik och utan ledarskap, ett politiskt skämt. De som flytt till oss förväntar sig mer än ett parti som bara sitter och rullar tummarna, administrerar landet tillsynes utan nya idéer och med visioner man redan har infriat. När det pratas om framtiden kommer några punkter om skolan, men ingenting mer om hur vi skall få fart på företagandet och skapandet av ännu flera nya jobb. Medan socialdemokratin har krisat i offentlighetens ljus borde vi moderater i samma strålkastare gått ut med nya visioner, nya förslag och visat en livskraft som jag inte ser idag - trots att vi ligger stadigt över 30% i varenda opinionsundersökning. Vi har inte använt tiden rätt, vi har suttit och varit nöjda med att motståndaren gör bort sig mest hela tiden.

Trots att vi ligger bra till fortfarande så ser jag med oro fram mot den tiden då vi skall tvingas upp på banan och förhålla oss till en delvis ny motståndare. I ett krig är det mycket bättre ifall motståndaren hela tiden får förhålla sig till det "vi" gör, att det är fienden som måste anpassa sig mot vår taktik och våra strategier. Så känns det inte nu, nu förhåller vi oss till en motståndare som vi skrattar åt idag men som kan vara lite jobbigare imorgon. Vi står still när vi behöver fart, ty ett stillastående mål är lättare att fälla.

Kanske, kanske behöver även vi vår "kriskommission" för att lära av vad motståndaren har gjort för fel och för att undvika att trampa i samma fällor. Den bilden finns faktiskt av moderaterna idag, som det parti som vandrar i sossarnas fotspår på gott och ont, och nu mest på ont. Allians 2.0 och ny borgerlig idédebatt om den nya framtida utmaningarna behövs - i öppenheten och inte bara på SvD:s ledarsida. Vi skulle ha vaknat igår, men idag måste Törnrosa-sömnen ta slut... Vakna!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, AB1, AB2
Bloggar: Peter Andersson, Böhlmark, Moberg

DÖVA, GALNA OCH BLINDA...

Scenen från Fawlty Towers när Basil försöker kommunicera med en klagande kärring som har synpunkter allt och alla är på många sätt snarlik de socialdemokratiska gräsrötternas kamp för att få veta vad kandidaterna till partiledarposten tycker - egentligen. Basil pratar och förklarar på sitt sedvanligt burdusa sätt, men kärringen hör ingenting eftersom hon har stängt av hörapparaten för att spara batterier. Hon ser ingenting, för glasögonen är uppe i pannan. Basil konstaterar att hans gäst är "deaf, mad and blind..."

Samma bild tror jag socialdemokraterna har av sina toppkandidater denna morgon, döva, blinda och spritt språngande galna. För när en tidning, förvisso den blåfärgade SvD, frågar vad de tycker om olika sakfrågor där partiet har en linje men ändå är splittrat i grunden bland olika aspiranterna. Likt de tre aporna sitter fem av de sex toppkandidaterna och begär att de som skall välja ledare även klarar av att läsa deras tankar och grubblerier. Bara Lena Sommestad visar prov på en öppenhet som socialdemokratin måste anamma för att framstå som något annat än ett toppstyrt elitiskt parti där sosse-adeln håller varandra under armarna.

Hade det handlat om något annat parti än SAP så hade inte tystnaden varit lika besvärande, eftersom man i de flesta andra fallen vet vad partiet står i olika frågor, vad partiet tycker och tänker och därmed också partiledaren som partiets galjonsfigur. I fallet med sosseriet vet vi att man gick till val på en politik som stora delar av de tidigare väljarna ratade och som inte ens den egna partiledaren såhär i efterhand visade sig tro på.

Vi kan genom olika tidningsartiklar läsa oss till att Veronica Palm hatar RUT, som Mikael Damberg tycker om litegrann och just skillnaderna i synen på den politik det gamla statsbärande partiet skall driva inför valet 2014. Känslan av förakt mot de som vill veta är slående när bara en av sex kandidater tycker att det vore bra ifall väljarna redan innan får veta vilken riktning socialdemokratin kommer att ta om just han eller hon blir vald. Eller kommer vi återigen få uppleva en socialdemokrati som har en ledare som tvingas föra en politik i partiets namn som han eller hon inte tror på? Det låter ju onekligen som ett framgångsrecept inför en framtid som i bästa fall kan ses som en solnedgång, med en nykter beskrivning som ett nattmörker och i "worst-case"-scenariot är en kall, mörk natt med månförmörkelse...

Länkar: SvD1, SvD2, AB

Bloggar: Röda Berget, Böhlmark, Kent, Högberg1, Högberg2